”Bluey” ger barn en falsk bild av verkligheten
Om morgonen sätter jag mitt barn i soffan och tvingar honom att avnjuta småttingserierna. Han tittar på teven och jag tittar på honom. Älska honom i smyg, hans ögon som följer rutans rörelser.
Men den senaste tiden har jag känt mig så motarbetad.
Bluey är en hund på två ben som bor med sin lillasyster, mamma och pappa i ett mysigt hus med härlig baksida.
Första gången jag såg Bluey så tyckte jag att det var en väldigt trivsam produktion som dessutom hade något som nästan all barnteve saknar: humor.
På världens största filmdatabas IMDB har Bluey en rating på 9,5 av 10 och för att sätta det i perspektiv så har tidernas bästa teveserie Breaking bad också 9,5, Sopranos har bara 9,2.
”Bluey och hennes syster Bingo är fulla av energi och nyfikenhet. De älskar att leka och att få med sig sina föräldrar i lekarna, helst pappa.”
Och som de får det. Med sig föräldrarna. I lekarna.
Vi kan väl studera avsnittet ”Pappalämning” lite närmare. Pappa ska lämna Bluey och Bingo på förskolan och när de kört hemifrån frågar pappa Bingo om hon fick med sig sin extratröja, men då måste han låtsasringa till henne i baksätet. När han gör det så svarar istället Bluey, men som karaktären Mariann, som säger att pappan ska sluta störa henne. Pappan är stressad men försöker ringa Bingo igen, återigen svarar Mariann. Men pappa blir inte arg, för de leker ju och det är svinkul när man har bråttom. Till slut svarar Bingo i låtsastelefonen och säger att hon glömde extratröjan hemma varpå pappa får vända om.
Ni tycker säkert att det här är oskyldigt och det kanske det är. Men vad ska en snorig unge med hålögda föräldrar tänka?
Jag minns mig tillbaka till barndomens baksäten, pappas skjutsande av barn till buss, känslan av att det eventuellt inte var glädje som drev honom.
Bluey ger barn över hela världen en falsk bild av vad det innebär att ha föräldrar och vad ett barn kan förvänta sig.
När du står i hallen, detta as till yta, ditt barn ligger snett över sura kängor, klockan är kvart över draghålet. Då kommer den över dig som ett vrål och ett slag, den där varma sjuka känslan av sammanbrott som rör sig från hjärnan och sticker i armar och fingertoppar. När barnen var mindre hände det att jag hoppade jämfota för att skaka av mig vansinnet.
Om du då frågar ditt barn om han har packat ner gympakläderna och får till svar att du får ringa igen eftersom du har kommit till Mariann.
Bluey och Bingo är fulla av energi och nyfikenhet.
Sedan man tröskat sig igenom småbarnsåren är det lätt att glömma de vulgära känslorna som brände under huden. Man kan komma på sig själv med att döma småbarnsföräldrar som suckar och fräser. Ta det bara lugnt, det är väl inte hela världen.
Ingen är bättre förälder än den som har stirret bakom sig och kan unna sig att pösmagat utvärdera de som joggar i kvicksand med galonbarn under armarna.
Det är inte särskilt älskvärt av mig men jag har börjat fantisera om att Bluey ska sluta olyckligt.
Eller egentligen skulle det nog räcka med att föräldrarna sa nej.
Till Mariann till exempel.