Den hemska historien om Linnéa Taylors uppgång och fall
Dödshot, ett liv på hemlig adress, avsked för forskarfusk och ett universitet som vägrar rätta sig efter utslag i domstol.
Linnéa Taylors uppgång och fall kan berättas på många olika sätt.
Hennes öde har för all del skildrats i utländska prestigemedier, men med ord som tilltalar de mest hängivna akademikerna och andra nördar med utpräglat intresse för molekylärbiologi och klinisk medicin.
I en publikation som Aftonbladet är det mer gångbart att i inledningen skippa det komplicerade finliret och gå direkt på dramatiken.
Och då denna berättelse i princip har gått svensk press förbi finns anledning att ta den från början och gå kronologiskt tillväga.
Någonstans i Sverige sitter en ung kvinna i ljus blus och gråa byxor på en soffa med en utsikt över en sjö vars yta denna regniga dag strax före jul i pandemins och Stefan Löfvens Sverige inte bäst beskrivs som inställsam.
Linnéa Taylor har man och en son och bor sedan något år på hemlig ort med skyddade personuppgifter.
– Jag får lugn i själen av att veta att personen som hotar mig inte vet var vi finns. Men det är komplicerat. Det är svårt att prata med människor om vad jag sysslar med och jag måste vara försiktig med vad jag lägger upp i sociala medier.
Taylor, ridlärare från början, kom att intressera sig för hur biologin fungerar på molekylär nivå. Hon sökte sig till Lunds universitet och disputerade vid 25 års ålder.
Tillräckligt ung för att den akademiska framgången skulle uppmärksammas i lokalpressen. För gammal för att platsa i Guinness rekordbok.
När allt kommer omkring dog filosofen Frank P Ramsey, som gjorde banbrytande insatser inom matematik och ekonomi och som var giganten Wittgensteins handledare, då han var 26.
Taylor fick barn 2016, var mammaledig och kom 2017 tillbaka till tjänsten som biträdande forskare i oftalmologi, studiet av ögat och dess sjukdomar, vid medicinska fakulteten i Lund.
En dag ringde en doktorand henne.
– Han var upprörd och talade osammanhängande och berättade att han hade upptäckt fel i mina analyser.
Det skulle senare visa sig att mannen hade samlat material bakom hennes rygg i ett halvår.
Två studier hade gjorts på möss och grisar. Doktoranden och Taylor hade på något sätt fått olika resultat.
Hennes chef mejlade några timmar senare och berättade att universitetet skulle inleda en utredning om oredlighet i forskning.
Det är den allvarligaste anklagelsen som går att rikta mot en person i akademin. Det är som om en journalist skulle bryta mot källskyddet eller en präst strunta i tystnadsplikten.
Taylor går ännu längre:
– Det är som att misstänkas för mord eller våldtäkt.
Någon tid senare kom det första hotet. På anslagstavlan på jobbet, bredvid någonting hon satt upp, hade någon skrivit ”Håll käften hora”.
– Det kändes inte bra, men det var ju inte säkert att det var riktat mot mig.
Det skulle snart visa sig med all önskvärd tydlighet vem hoten var avsedda för. Meddelanden, ofta skrivna på toapapper, instuckna under Taylors dörr eller lagda i hennes postfack.
Hon har dem samlade i sin dator, som står uppställd på soffbordet vi sitter runt. Hon läser några av dem:
”Den som fuskar ska dö”
”Fuskande hora, du borde dricka saltsyra tills du dör”
”Backa eller dö”
Sammanlagt 40-45 hot. Och labbprover uthällda. Det måste med andra ord vara någon som hade tillgång till lokalerna som gjorde detta.
Ungefär 20 personer, alla med accesskort, hade möjlighet.
Ett sätt att beskriva situationen är att arbetsgivaren agerade. Biffar från Securitas hyrdes in. Taylor fick en livvakt.
Men det är inte ohederligt att hävda att Lunds universitet i själva verket inte gjorde mycket alls. I december 2018 riktade Arbetsmiljöverket nämligen skarp kritik mot att institutionen inte utredde miljön under det år hoten förekom.
En dag kom ett brev hem till Taylor. Tre streckgubbar, två stora och en liten, överkorsade. Mamma, pappa, barn.
– Min familj hotades. Då gick det inte att bo kvar längre.
Den unga familjen flydde. Tre år senare är de ännu på flykt.
Hur har du upplevt det här?
– Det har varit fruktansvärt. Det går inte att beskriva. Jag har sovit uselt, haft mardrömmar och panikångest. Minnesförluster.
Hon sjukskrevs, var borta från jobbet ett halvår.
– Men jag har en fantastisk man, en släkt som ställer upp och fina vänner. Utan dem hade jag inte klarat det här. Vissa dagar kom jag inte upp ur sängen.
Polisen tog hoten på allvar. Förundersökningen pågick i två år. Utredaren förhörde en person. Men det saknades fingeravtryck, vittnen, det fanns inget som band någon till hoten.
– Det var en katastrof att utredningen lades ner. Polisen gjorde ett mycket bra jobb, men vi måste ha rättssäkerhet. Är det någonting hela den här historien har lärt mig så är det att det är bättre att 100 skyldiga går fria än att en oskyldig döms.
Hon pratar fort, intensivt, det finns kraft i de välartikulerade orden.
På väggarna hänger konst och gitarrer. I bokhyllan står Shakespeares sonetter. Här bor akademiker.
Samtidigt puttrade utredningen om påstått fusk på. Hur kunde två forskare komma till så skilda resultat med samma material? Fanns det en rimlig förklaring? Var det en slump? Eller ett bedrägeri?
– Jag kallades till ett möte och ombads redogöra en prick på ett diagram. Det var allt.
Den 15 november 2018 fälldes Linnéa Taylor för forskningsfusk. Utredningen gjordes av universitetet, men hennes insatser hade granskats av två externa sakkunniga.
Dessa experter drog inga slutsatser i frågan om bedrägeri, vilket inte hindrade universitet från att döma henne för att genom grov oaktsamhet i en studie och med uppsåt i en annan ha åstadkommit förvridna forskningsresultat.
Fallet togs upp i universitetets Personalansvarsnämnd och hon fick sparken.
– Jag var arg och besviken, men inte förvånad. Jag hade vid det här laget en jurist vid min sida som befarade den här utgången. De ville hellre bli av med mig än att utreda hoten.
Är det lämpligt att en myndighet utreder sig själva på det här sättet? Finns inte en risk för olika former av korruption i det getingbo av konkurrens och allianser som den akademiska världen inte sällan består av?
Riksdagen har klubbat en ny lag om forskningsfusk. En självständig nämnd ska pröva alla misstankar. Ordningen kom till sedan det visat sig att Karolinska institutet utredde stjärnkirurgen Paolo Macchiarini enligt konstens alla regler innan denne gång på gång friades.
Under tiden fortsatte människor med konstgjorda luftstrupar att dö plågsamt och den före detta läkaren har i år åtalats för grov misshandel.
Lagen trädde i kraft 1 januari i år. Taylor utreddes på det gamla sättet. Varje lärosäte hade sin metod.
Inte minst Lunds universitet hade, som vi senare ska se, ett originellt tillvägagångssätt.
Hennes karriär efter avskedet var över. Hon var körd inom akademin. Men hon vägrade ge upp.
En anmälan gjordes till Arbetsdomstolen, som tog upp frågan till behandling och lät både den sparkade forskaren och universitetet komma till tals.
Jag ska inte trötta ut läsaren med alltför ingående beskrivning av hur argumentationen såg ut. En mening i domen räcker som illustration över vilken hopplös kinesiska detta är för en utomstående:
”Mikroskopbilderna visades sedan på en större bildskärm, där man mätte tjockleken på det s.k. Outer Nuclear Layer, även betecknat ONL-lagret. L.T. mätte med linjal medan OBS räknade pixlar i bilden”.
Annat är enklare att förklara. Som exempelvis att om nu arbetsgivaren kunnat belägga fusk, hade det inte varit mycket att snacka om. Avskedet hade varit juridiskt självklart.
Men den ena professorn efter den andra dansade in i rättssalen på uppdrag av universitetet och ut igen efter att ha invänt mot forskarens arbete, men utan att kunna lägga fram belägg.
Arbetsdomstolens dom den 22 april i år var en total framgång för Taylor. Det finns inga bevis för fusk. Det har inte funnits laga skäl för avsked. Ingen saklig grund för uppsägning.
Universitet tvingades hosta upp 1,7 miljoner i skadestånd och utebliven lön. Men fortfarande fanns en paragraf i lagen att utnyttja. Att köpa sig fri.
– Jag blev extremt glad över domen. Det var en upprättelse.
Linnéa Taylor har tatueringar över båda armarna. Den på högerarmen gjorde hon inför förhandlingen i domstolen. Den tog tatueraren 30 timmar att få färdig. På den andra armen syns Lisa Lyon, en av de första kroppsbyggarna, och ett ord.
Warrior. Krigare.
Vad kostade dessa konstverk? Jag vågar inte fråga.
– Jag har tidigare kritiserat rektorn för bristande jämställdhet vid viktiga tillsättningar. Jag vet att detta har tagits upp i universitetsledningen. Kanske hänger den här situationen ihop med det.
Här någonstans borde det ha gått att sätta punkt för denna dystra historia. Men den är långt ifrån över.
Så mycket har hänt, så mycket är komplicerat och undflyende, så mycket gömmer sig i skuggorna och i gränderna.
Universitetskanslerämbetet, en av alla dessa statliga myndigheter som få vet ens existerar, har kritiserat Lunds universitet.
Det har sölats med att delge Taylor material i ärendet och för henne hemlighållit namnet på forskaren som bistod de två sakkunniga i utredningen.
Det här är ingen liten sak. Den som utreds måste få en rimlig chans att försvara sig.
I det ingår att kunna påpeka ett och annat. Har den som deltar i utredningen den rätta kompetensen? Eller föreligger det jäv?
Och apropå jäv, mannen som anmälde Taylor har i ett annat ärende klagat på hela hennes arbetsgrupp, där även hennes man ingår, för ytterligare fusk.
Den utredningen är numera kastad i papperskorgen. Den nya statliga nämnden för forskningsfusk gjorde tummen ner. Förvaltningsrätten ville ha ett ord med i laget.
Domstolen har konstaterat att rektor von Schantz var jävig i detta andra fall. Det var även ordförande för nämnden för prövning av oredlighet i forskning, Lunds egen instans, samt handläggaren.
Hela trion brast i opartiskhet. Det säger inte lite om kvaliteten på anmälan att den trots detta inte bifölls.
En annan udda detalj i härvan är det arga debattinlägg som rektor Torbjörn von Schantz skrev i Sydsvenskan i våras efter avgörandet i Arbetsdomstolen.
Han krävde att riksdagen måste bestämma vem som har mandat att avgöra forskningsfusk, akademin eller Arbetsdomstolen.
Kravet är inte orimligt. Här kolliderar intressen. Förvaltningsrätten möter den vetenskapliga suveräniteten. Vilket intresse är överordnat? Vem ska vika sig?
Ytterst handlar detta om forskningsvärldens trovärdighet. Allmänheten har stort förtroende för universiteten, men det är ett förtroende som bygger på att forskningen som bedrivs är någotsånär korrekt.
Har, frågade sig rektorn, verkligen Arbetsdomstolen kompetens att avgöra om Taylor har fuskat?
Men det finns utrymme att se saken på ett annat sätt. Ska en myndighet strunta i utslag i domstol? Och vad händer om staten avskedar forskare utan att respektera arbetsrätten?
Förr eller senare kommer akademiker dra sig för att vara obekväma. Försörjningen kan ryka.
Jag har nämnt hur Karolinska institutets utredare slog knut på sig själva i sin iver att fria Macchiarini.
Det är en extrem. Den andra extremen är denna berättelse ett exempel på. Det är inte alltid nödvändigtvis särskilt noga att följa regler då en forskare ska sparkas.
Rektorn blandade in just Macchiarini i sin debattartikel och påstod att det inte fanns något att snacka om, Taylor hade fuskat och det var rätt att avskeda henne.
Hon namngavs inte. Men det var enkelt för en ganska stor grupp personer att förstå vem han syftade på. Hon har polisanmält honom för förtal. Utredning pågår.
Torbjörn von Schantz inlägg fick mothugg i repliker.
”Lunds universitets rektor chikanerar välmeriterade och erfarna personer när han påstår att de inte kan göra sitt jobb på grund av oförmåga att värdera bevis”, röt Håkan Hydén, professor emeritus i rättssociologi.
”Står universiteten över lagen om anställningsskydd?” frågade sig Git Claesson Pipping, förbundsdirektör för Sulf, Sveriges universitetslärare och forskare.
Vad som i grunden är sant i den här olustiga historien har jag inte kompetensen att avgöra. Kanske har Taylor fuskat. Andra är bättre skickade att reda ut den saken än jag.
Men det här är inte bara ett fall där lärda ord står mot lärda ord och där det är hopplöst för en utomstående att dra slutsatser.
Vi har en Arbetsdomstol som har kommit fram till att bevis saknas och att avskedandet var ogiltigt.
Vi har ett Universitetskanslerämbete som har konstaterat betydande brister i rättssäkerheten i utredningen av Taylors ärende.
Vi har ytterligare ett fall av påstått fusk där samtliga inblandade i utredningen befunnits vara jäviga.
De senaste åren har varit en mardröm för Linnea Taylor. Men det finns någonting som ser ut som glädje i hennes ögon. Ibland skrattar hon till.
– Jag håller på och studera programmering. Det är skitkul.
På webben ligger avtackningen den 17 december av Torbjörn von Schantz, som är på väg att avgå som rektor, kvar.
Två uppklädda män promenerar genom den vackra gamla universitetsaulan tillsammans med en ung kvinna, studentkårens representant.
Pampig musik och fanbärare, men där finns ingen publik. I pandemins tid är en ceremoni av detta slag digital.
Universitetsstyrelsens ordförande Jonas Hafström håller tal och prisar rektorns sexåriga gärning. Forskning har utvecklats till världsklass. Inte minst satsningen på kvinnliga professorer har burit frukt.
”Du har under hela din rektorstid slagits för ökad jämställdhet”.
Mer storslagen musik, rektorn tar över. Stor medalj på bröstet. Han beskriver högtidligt universitetens betydelse i en tid när antalet demokratier för första gången på många år minskar.
”Ta hand om varandra”, lyder slutorden.
Lunds universitet skriver på sin hemsida att en present sedan lämnades över. Vad rektorn fick framgår inte.
Jag sitter på ett tåg på väg tillbaka till Stockholm från någonstans i Sverige och skriver den här texten.
I mörkret utanför fönstret skymtar upplysta gårdar, medelstora städer och mindre samhällen förbi mellan långa sträckor av svart skog.
Det är dan före dan före dopparedan, endast tio av vagnens åttio platser är upptagna, de flesta passagerna har munskydd. Timme läggs till timme utan att någon konduktör dyker upp.
Ett mejl trillar in i mobilen. En pressnisse på Lunds universitet meddelar att rektorn gått på julledighet och ändå snart slutar för gott och är svår att få tag på.
Men det finns ett blogginlägg i vilket han försäkrar att allt har gått rätt till. ”AD:s dom är ett hån mot hederlig forskning”, lyder rubriken.
Ja, kanske är det så. Eller inte. Times Higher Education, en tidskrift som grundades 1971 och som är lika brittisk och ansedd som det låter, har uppmärksammat ärendet och imponeras inte.
Norska Khrono, som riktar sig till personer som tragglat sig igenom högre studier, går ännu längre och har publicerat ett antal artiklar som i sin fränhet får en gammal kvällstidningsmurvel att nicka igenkännande och belåtet.
Senare hör presstalespersonen av sig igen. Rektorn har inget att tillägga. Forskaren arbetar inte längre på universitet, ärendet är avslutat.
Det har gått några timmar sedan jag skiljts från Linnéa Taylor. Hon är 32 år gammal nu, ännu ung, och på väg tillbaks till livet.
Varför träder hon fram med namn och bild? I en tidning som läses av nästan fyra miljoner människor varje dag? Internet glömmer inte.
Svaren på frågorna är nedkrafsade i mitt anteckningsblock.
– Jag vet att det inte är bra för mig att bli omskriven som hon som fick sparken för fusk.
– Det enda jag vill är att Lunds universitet ska erkänna att det inte blev så bra den här gången och säga att de ska se över sina rutiner.
– Jag känner att jag måste göra mitt bästa för att inte andra ska drabbas på det här sättet.