Då får Sverige Kroatiens klimat
Har du också ägnat semestern åt att vara hobbymeteorolog?
Då kommer du att gilla det här: snart kommer du att veta exakt vilken minut som det ska regna på din altan.
AI-revolutionen gör det till och med möjligt att se flera decennier in i framtiden. Jag har testat och kan meddela att du behöver uppdatera din garderob.
Jag är precis som du på sommaren. Knarkar väderappar, tolkar molnbildningar och ber för uppehåll. Att ha semester handlar uteslutande om att slitas mellan hopp och förtvivlan – och byta ordförråd. ”Uppehåll”?
Vem säger ens så? Jo, det ska jag berätta: John Pohlman, SVT:s legendariske vädergud. Han som visste vad det skulle bli för väder innan vi alla trodde oss veta eftersom vi fick tillgång till internet och smarta telefoner. John Pohlman, som alltid tilltalas med både för- och efternamn, var vårt väderfacit i tre decennier. Därför var jag naturligtvis tvungen att fråga honom om det finns dåliga kläder när jag intervjuade honom sommaren 2002. Jag var 21 år och kunde inte ens stava till meteorolog.
Men framför allt hade jag inte en aning om att jag 22 år senare skulle lägga halva semestern på att tolka prognoser i fyra väderappar flera gånger per dag, som om livet stod på spel.
Somrarna är inte som förr, när det var soligt varje dag och den enda termometer som fanns låg i havet. Numera är de egentligen bara en enda lång nedräkning. Hur många dagar kommer det ta att förvandlas till John Pohlman den här gången? Färre än ifjol är alltid rätt svar. Jag sätter nytt rekord varje år. Semestern hinner knappt börja innan jag rabblar regnmängder och vindhastigheter i sömnen. Att vara hobbymeteorolog är ett dränerande jobb. När jag vaknar är jag så trött att jag måste somna om.
Men dagarna är ännu värre. Nu är det inte bara jag som är John Pohlman. Han är överallt. ”Det ser ut som att det ska regna mellan tre och fem, men det blir nog bara en lättare skur”, säger jag ungefär varje morgon. Men det är oklart till vem. Alla har redan satt sina egna prognoser. Och alla har nästan alltid fel. Liksom jag. Men snart är vädergissningsleken över – tack vare AI-revolutionen.
Under de senaste 18 månaderna har utvecklingen av artificiell intelligens skakat om en rad branscher, på gott och ont. En stor vinnare är meteorologerna som nu kan sätta ännu längre och mer exakta prognoser.
Men vi har med största sannolikhet bara sett början. Den artificiella intelligensens superkraft är att identifiera mönster och trender utifrån enorma mängder data med en precision som utklassar mänskliga meteorologer. Så länge det finns mycket och korrekt data att analysera, det vill säga. Och det finns det i det här fallet. Minst sagt. Faktum är att man började med globala vädermätningar dagligen redan i början på 1940-talet. Det betyder att det finns en ocean av data för AI-modellerna att utgå ifrån när de ska förutspå framtida väder- och klimatförhållanden.
Nu har det gått två decennier sedan allmänheten fick tillgång till 10-dagarsprognoser. Frågan är vilken som blir vädertjänsternas nästa superprodukt? Jag gissar att fokus kommer att ligga på hyperlokala och ännu mer detaljerade prognoser som presenteras på nya visuella sätt.
Men som futurist hoppas jag få se mer långsiktiga grepp, som sajten som miljöforskarna på University of Maryland nyligen lanserade för att uppmärksamma klimathotet. Den visar hur klimatet väntas vara i världens alla städer om 60 år, om vi inte minskar koldioxidutsläppen. Där får jag exempelvis veta att Stockholm kommer att ha samma klimat som den lilla byn Dubosevica i nordöstra Kroatien har i dag. Det betyder att vår huvudstad i genomsnitt kommer att vara fem grader varmare året om och att vintrarna kommer att bli 17 procent blötare år 2084.
Med andra ord: värmeböljor på somrarna och regniga vintrar. Om vi tar oss upp i norr väntas förhållandena förändras ännu mer. Luleå kan då ha samma klimat som den serbiska staden Majdanpek har i dag. Vilket betyder att vintrarna kommer att bli åtta grader varmare.
Det låter dystopiskt. Stockholm ska vara snöklätt på vintern och Luleå ska gnistra av kylan. Samtidigt ekar John Pohlmans svar i mitt huvud: ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”.