Att vara miljardär räcker inte för att bli överklass

”Vid närmare eftertanke kan jag bara komma på en enda nu levande svensk som tveklöst begått klassresa. Prins Daniel.”

Det råder förvirring i den svenska klasskampen. Härförleden läste jag i en morgontidning om en man som sade sig ha misslyckats med sin klassresa. Först hade han tagit sig upp i överklassen, ansåg han. Men nu hade dyrtider, inflation och stigande räntor tvingat tillbaka honom ner i medelklassen. Det var ett förbryllande missförstånd. Mannen hade inte upplevt någon klassresa. Han hade bara tagit en rundtur med 7:ans spårvagn runt Djurgården.

Sin klass reser man inte ifrån bara för att man får löneförhöjning, det är en nästan lika konstig tanke som att man skulle komma upp sig genom att byta hudfärg, således extremt ovanligt (Michael Jackson). Vid närmare eftertanke kan jag bara komma på en enda nu levande svensk som tveklöst begått klassresa. Prins Daniel förflyttades onekligen från medelklassen i Ockelbo till översta överklassen i Stockholm. Efter åratal av drill i klädstil, bordsskick, fin konversation och måttfullt uppträdande är han nu förvillande lik en överklassperson. Men han är undantaget.

 Leif GW och dottern Malin Persson Giolito.

Tanken att man skulle kunna resa ifrån sin klasstillhörighet började bli vanlig för några decennier sen när somliga akademiker födda i arbetarklassen beskrev sin förbättrade ekonomi som just klassresa. Där kunde man börja ana en sorts ny bördsstolthet, tidigare socialt omöjlig.

Lite längre tillbaka i tiden var det nämligen fint att vara arbetarklass, den enda klasstillhörighet det gick att skryta med. Somliga medelklasskamrater inom 68-vänstern försökte till och med resa klassresa nedåt, tog industrijobb, försökte byta språk (sociolekt) och inhandlade jeans med hängslen. Vilket inte i sak förändrade deras klassbakgrund.

I den förvirring som uppstått kring klassbegreppet i vår tid hör vi till exempel Leif GW i traditionell stil skryta med att han är arbetarklass, fast rik, medans hans dotter Malin mer överraskande kallar sig överklass. Mer tidstypisk var frågesportartisten Ebba Kleberg von Sydow när hon på frågan om sin klasstillhörighet svarade ”arbetarklass” med förklaringen att ”båda mina föräldrar arbetar”.

Ebba Kleberg von Sydow.

Sådant lite lustigtkrumbuktande kommer sig av det traditionella förhållandet att överklassen är den enda klass som aldrig tar ordet överklass i sin mun. Den tilltagande förvirringen kring begreppet överklass har med pengar att göra. Flertalet svenskar skulle nog betrakta våra drygt 500 nya miljardärer som överklass. Men det är ett missförstånd, som möjligen delas av de flesta miljardärerna. Men så går det inte till, ingen man utom prins Daniel kan resa upp i överklassen. Det tar nämligen några generationer. Tag de ökända Skandiadirektörerna till exempel. De plundrade Sveriges äldsta företag som de satts att förvalta.

De blev miljardärer. Den främste plundraren Ramqvist köpte till och med ett slott vid Mälaren från någon överklassperson på obestånd. Men inte kom Ramqvist in i överklassen för det. Där möttes han bara av förakt. Dels hade han blivit rik på egen hand. Dels hade han släpat kapitalismen i smutsen. Det krävs att hans barn och barnbarn går på internatskolan Lundsberg de närmaste femtio åren, lär sig tala i näsan på rätt sätt och gifter in sig i den traditionella överklassen för att ätten Ramqvist ska beviljas inträde i salongerna. I Norge hade Ramqvist lyckats med sin klassresa. Där räcker det med att bli miljardär för att räknas som överklass.

Det som rör till det i Sverige är förekomsten av adel, vilket sen hundratals år räknas som särskilt fint, oavsett förmögenhetsställning. Att vara adel och samtidigt rik är bingo i Sverige men meningslöst i Norge. För att få någon rätsida på begreppet överklass får vi övergå till de mer lättbegripliga måttet pengar. Därefter skulle vi ju åtminstone veta vad vi talade om. För nu är det för rörigt. Man kan ju faktiskt bli överklass i Sverige efter några generationers rikedom, utan att vara adlig, som släkterna Wallenberg och Palme.

I nuvarande förvirringstillstånd kan man ju till och med inhämta (Expressen 17 maj) att överklassen har bättre, men stillsammare, sex än arbetarklassen och att socialismen befordrar bra sex. Det senare är en såväl naturlig som sympatisk tanke. Men för att få någon ordning på diskussionen bör vi nog införa det norska förenklade klassmåttet pengar.

För övrigt anser jag...

… obegriplig var Susanna Birgerssons på Expressens ledarsida våldsamma indignation över att Agendas Anna Hedenmo ställde fräcka frågor till partiledaren Ebba Busch. Skulle Busch inte behöva svara på frågor om sina många lögner? Snarare är det tur för svenska politiker att de inte möter amerikanska eller brittiska tv-journalister.

Följ ämnen i artikeln