På Judiska Hemmet är duschen en plats som påminner om helvetet
Häromdagen blev en gammal man i Stockholm orolig, han hörde på nyheterna att demonstranter i Malmö hade skanderat att de ville döda judar.
Den gamle mannen började skrika: De får inte komma och skära halsen av mig! De får inte komma och skära halsen av mig!
För personalen på Judiska Hemmet var den incidenten inte ovanlig. Ungefär 50 av de 76 boende på hemmet är överlevande från Förintelsen, och med åldern kommer rädslan och ångesten tillbaka med full kraft.
Att den gamle mannen hörde nyheten om demonstrationen i Malmö var en olycka. På Judiska Hemmet lyssnar man inte oplanerat på nyheter och man spontantittar inte på Aktuellt. En obehaglig nyhet kan starta en häftig ångestreaktion hos en människa som för 72, 73 eller 74 år sedan av en ren tillfällighet undkom gaskammaren, en avrättningspatrull eller döden genom svält eller utmattning.
Det är svårt att koppla det fina äldreboendet i Hammarbyhöjden till förföljelse, krig och folkmord. En vacker byggnad från 1950-talet i gult tegel. Två fridsamma innergårdar med porlande vatten och gröna växter.
En fräsch matsal med namnet Mjölk & Honung. Korridorer med tavlor med fromma judiska motiv på väggarna. Korridorerna har namn som Solrosfältet, Vallmoängen och Oasen.
I ett av rummen bor Tauba Katzenstein, en elegant och humoristisk dam, 92 år gammal. Hon berättar en dråplig historia om sitt bröllop, hur maken Günters plånbok stals och besvärligheterna med att göra polisanmälan medan gästerna väntade. Det var på gamla restaurang Norma.
Och så berättar hon om gettot i Lodz och förintelselägret Auschwitz, koncentrationslägret Oranienburg, slavarbetet på Kruppverken i Berlin och det sista lägret Ravensbrück innan kriget tog slut och hon överfördes till Sverige.
Hon berättar om far och mor, om syskon, mor- och farföräldrar, kusiner, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder – en hel släkt som mördades.
Vid närmare påseende är det fina äldreboendet ändå speciellt. Hur många äldreboenden har en sluss mellan två låsta ytterdörrar? Hur många äldreboenden behöver upplysa förbipasserande om att området är bevakat och larmat?
Hur många äldreboenden får regelbundet hot riktade mot de 80-90–åriga invånarna?
Hur många äldreboenden tvingas låsa bakdörren permanent? Som försiktighetsåtgärd. Så att ingen som vill gamlingarna illa kan smyga in den vägen.
Judiska Hemmet i Hammarbyhöjden invigdes 1959. Bakdörren är låst sedan två år.
Visst säger det något om det yttre hotet för en judisk åldring i Sverige. Men det är hotet inifrån som plågar överlevarna. Man brukar ju säga att tiden läker alla sår. Det gäller inte överlevarna från Förintelsen. Tiden river tvärtom upp såren, det blir för många svårare och svårare att leva med minnena.
Den som blir gammal blir mer beroende av andra. Beroendet väcker minnet av vakternas makt i lägret, de som gick med piskor i händerna och bestämde över liv och död. Vistelsen i koncentrationslägret återskapas, säger psykologen Sara Wasersztrum, flykting från Polen 1969, som hjälper överlevare.
Du kan leva i materiell välmåga, i en vacker lägenhet och till stor del klara dig själv och ändå känna dig fängslad. Som Elisabeth Kischinowsky, en 90-årig mycket parant och välformulerad dam. Hon bor på nionde våningen i ett hus på Lidingö med hänförande utsikt över inloppet till Stockholm.
Hon var 16 år när familjen föstes ihop och sattes på godståg tillsammans med andra judar. Framme i Auschwitz beordrades Elisabeth och hennes två år äldre syster till vänster, resten av familjen beordrades till höger.
Hon såg aldrig föräldrarna mer. Men hon såg den svarta, tunga röken från krematoriet. Någon viskade: Där brinner din mamma och pappa.
Elisabeths äldre syster blev sjuk. Elisabeth lämnade henne i sjukstugan. De sågs inte mer.
– Det bär jag med mig hela tiden. Att jag lämnade min syster. Det såret vill aldrig läka. Jag ville leva, säger Elisabeth.
Hon vägde 38 kilo när hon befriades och fördes till Sverige.
Hon upplevde en kort tid av lycka då. En kort period, säger hon en gång till. En kort.
– Vi var unga. Vi träffade killar. Man kunde vidröra mig, se på mig som en människa. Vi kanske är människor ändå! Den känslan hade jag, en kort tid.
Hon fick två barn, ett lyckligt äktenskap, hon har levt ett bra liv. Men oron släppte henne aldrig. Den har snarare förstärkts. Som medlem i judiska församlingen erhåller hon tidskriften Judisk Krönika. Hon har bett att få den i kuvert. Man vet ju inte vem som kan se den annars.
Ända sedan hon kom till Sverige har hon haft svårt att sova. Nattmarorna har blivit värre. Bilder, tankar som inte släpper greppet om henne. Hon har haft mardrömmar inför intervjun med mig, för hon har sällan talat om sina minnen. Inte med vänner och bekanta, inte med sina barn.
– Jag får bära detta ensam och inte belasta någon.
Elisabeth Kischinowsky vill inte gå ut, en känsla som förstärkts efter de senaste antisemitiska utbrotten.
På Judiska Hemmet har man utarbetat metoder för att skapa lugn:
Inga hårda skor mot golv, det för tankarna till marscherande nazister.
Takduschar är otänkbara, de för tankarna till gaskamrarna. En del boende är rädda för att alls duscha. Personalen lirkar med dem, låter vattnet rinna en stund så att de hör att det är just vatten.
Man ser på tv tillsammans och bara på pålitligt trygga program som Allsång på Skansen.
Personalen åker på studieresor till Auschwitz. De förväntas läsa böcker om Förintelsen.
– Vi har anställda från 32 länder. En del har inte hört talas om Förintelsen innan de kommer hit. De måste förstå att våra boende inte kommer från Dalarna. De kommer från Auschwitz och Östeuropa, säger verksamhetschefen Anja Brans.
Gemensamt för dem är att de inte bearbetat sina minnen. När de kom till Sverige utmärglade och ensamma råddes de att glömma. Se framåt. Ofta teg de, som Elisabeth Kischinowsky, för att inte betunga sina barn och omgivningen.
Så återvänder minnena. En kvinna som kom till Judiska Hemmet trodde att hon fördes till ett läger. En annan kvinna klarade inte att stanna: Halva Auschwitz är ju här, sa hon. En tredje viskade till psykologen Sara Wasersztrum: En ny Kapo (fånge som arbetade åt lägerledningen) anställdes i går.
De överlevande kommer från hela Östeuropa och från skilda sociala förhållanden. Oron är deras gemensamma arv och de har förvärvat gemensamma egenheter.
Ingen känner för mat, säger verksamhetschefen Anja Brans. De är inte hungriga, de har ingen smak för mat. Samtidigt är de rädda för hungern. De tar med sig bröd till rummet för natten. De samlar bröd och frukt.
– Min man Günter kunde inte gå förbi en brödbutik utan att handla. Vi hade alltid kopiöst med mat hemma, säger Tauba Katzenstein.
Det är tyst i hennes rum, det är stillsamt i korridoren utanför. På kvällen ska Judiska Hemmet fira 75 år i Sverige. Det första judiska pensionärshemmet öppnade 1942 vid Gullmarsplan.
Trodde någon då att judar 75 år senare skulle känna rädsla i Sverige?
Samma judar som det året utförde slavarbeten i lägren, samma judar som genom en tillfällighet, en nyck, skulle slippa gaskammaren och mördarpatrullerna?
Fotnot. Det finns cirka 1 000 överlevande i Sverige, beräknar Föreningen Förintelsens Överlevande.