Rikspolischef Anders Thornberg slapp den enda viktiga frågan
Riksdagens förstakammarsal har fyra utrymningsvägar.
Det förklarade Louise Meijer, moderat riksdagsledamot, då hon i morse hälsade forskare, politiker och press välkomna till justitieutskottets utfrågning om polisens lokala närvaro.
Möjligen var det en diskret upplysning riktad till Anders Thornberg, den hårt ansatta rikspolischefen.
Det finns flyktvägar om du inte än en gång orkar stå till svars för att ingenting blir bättre och för att gängen bara forsätter att mörda varandra och för att högarna med mängdbrott bara fortsätter att växa.
Thornberg satt på första rad, stram i polisskjorta och slips, och såg ut att lyssna koncentrerat.
Mediesajternas rubriker lockade med ännu en blodig uppgörelse i Stockholmsregionen, en död, en skadad, den misstänkte mördaren gripen på sjukhus, men den här utfrågningen var inte tänkt att handla om storstäderna och deras kriminalitet.
Ämnet för dagen var hur polisen ute i distrikten har det och framförallt varför de inte är fler än vad de är.
Nya poliser i Norrland behövde en skoterutbildning förra hösten. HR-avdelningen svarade att det kunde bli aktuellt först i mars, invändningar om att vintern då är över viftades bort.
Den som berättade denna bisarra anekdot var Patrik Hall, professor i statsvetenskap i Malmö, en av flera experter som på löpande band avlöste varandra i talarstolen för att hålla föredömligt rappa anföranden och sedan gjorde sitt bästa för att besvara politikernas inte alltid genomtänkta frågor.
Brå, Riksrevisionen, Statskontoret, alla var de uppe på scen för att i olika nyanser av dysterhet förklara att deras granskningar visar att få för poliser arbetar på gator och torg och i glesbygd.
Av myndighetens drygt 22 000 poliser är inte fler än cirka 8 000 placerade i någon av de 96 lokala polisområdena.
Vilket är problematiskt, inte minst med tanke på att såväl brottsuppklarningen som brottsförebyggandet börjar och slutar ute i verkligheten och med örat mot marken.
– Allt är inte nattsvart, försökte rikrevisor Helena Lindberg till slut trösta, men utan att lyckas ge särskilt bra exempel på ljusglimtar.
Den som har varit med ett tag vet att det alltid har sett ut så här.
Polischefer pratar lyriskt om att komma närmare invånarna och avger högstämda medborgarlöften och lovar att allt ska bli bra, eller i vart fall bättre.
På 80-talet hette det kvarterspoliser. Men de avvecklades av något ljushuvud i början på 90-talet.
Sedan var det dags för närpoliser. Dessvärre utbröt ekonomisk kris, polishögskolan stängde i tre år och innan någon visste ordet av hade det blivit pannkaka av hela satsningen.
Även 2015 års stora polisreform siktade på att trycka ut fler poliser i organisationen.
Bo Wennström, professor emeritus i rättsvetenskap, möjligen den kunnigaste detta land har i dessa frågor, äntrade talarstolen och påminde om att inte heller denna genomgripande omorganisation lyckades.
Syret började ta slut i den anrika salen, vars storhetsperiod tog slut då Sverige 1971 övergick till enkammarriksdag, vilket möjligen också var det år som den debatt vi lyssnade på inleddes, då det var dags för Thornberg.
Att anslagen till Sveriges största myndighet ökat med 50 procent de senaste fem åren hindrade inte rikspolischefen från att stämma upp i sin vanliga klagosång om att han har för lite personal till sitt förfogande.
Thornberg var dock mindre pessimistisk än forskarna, han utstrålade viss beslutsamhet, fler poliser är under utbildning, det kommer ge resultat.
Rikspolischefen klarade utfrågningen bra, framförallt beroende på att politikerna var lika vassa som ett kvarglömt rakblad från 1850, året då det bestämdes att det skulle finnas en fjärdingsman i varje socken och grunden för den moderna polisverksamheten lades.
Vänsterpartisten Gudrun Nordborg ställde en fråga ingen begrep och moderaten Fredrik Kärrholm höll en evighetsmonolog innan han till slut ville veta om det går att räkna med att framförallt lokalpolisområdena kommer att växa.
– Ja, lovade Thornberg, ett svar så kortfattat att ett lättat fniss hördes i bänkraderna.
Visst, det finns ett värde i att forskare, politiker och poliser träffas och lyssnar på varandra, det händer inte ofta. Men det var mest gammal skåpmat som rotades fram ur skafferiet och serverades.
Och denna tre timmar långa utfrågning hade kunnat ersättas med att någon ställt den i sammanhanget enda relevanta frågan.
Varför är det inte betydligt mer ekonomiskt fördelaktigt för en polis att stanna kvar ute i verkligheten än vad det är?
Först den dagen det finns en löneutveckling värd namnet går det att hoppas på en förbättring.