Pilbågsdådet och den försvunna flickan har en gemensam nämnare

En 37-årig man med pilbåge gick till attack i norska Kongsberg. Fem personer dödades och två skadades.

Morden i Norge och den försvunna flickan i Linköping är historier som inte tycks ha mer gemensamt än att de skapade rubriker i förra veckan.

Båda säger dock någonting om en febrig samtid där slutsatser dras lika snabbt som högljutt.

Har det någonsin funnits ett så pedagogiskt exempel på vikten av försiktighet som efter tragedin i Kongberg i onsdags kväll?

Dagen efter sipprade detalj efter detalj ut som sammantaget pekade åt ett håll.

Den misstänkte hade konverterat till islam. Det påstods att han hade kopplingar till extrema miljöer. Polisen bekräftade att det kommit in orosanmälningar om radikalisering. På Youtube låg en film med möjligen hotfullt innehåll.

När den norska säkerhetspolisen skickade ut ett pressmeddelande i vilket morden beskrevs som ett sannolikt terrordåd rådde det inte längre större tvekan.

Twitter och Facebook svämmade över av fördömanden och traditionella medier listade tidigare norska våldsdåd med ideologiska motiv.

Men så gick en dag och vid en ny pressträff tonade polisen ner terrorspåret. Psykisk sjukdom tros vara den utlösande faktorn, löd det nya beskedet.

Och ytterligare en dag senare meddelade en kommissarie att den misstänktes påstådda konvertering till islam inte tycktes ha gjorts ”väldigt seriöst”.

 

Visst, det är inte första gången som de första slutsatserna visar sig vara förhastade.

Ta bara explosionen i Göteborg för några veckor sedan. Politiska utspel om att sätta in militär i förorter, visitationszoner och allt vad det nu var.

Berömt är exemplet då en terrorforskare spekulerade i att det var al-Qaida som sprängt en bomb i regeringskansliet i Oslo: samtidigt satt terroristen i en bil på väg mot Utøya.

Men Kongsberg är på en ny och hittills okänd nivå och bör om inte annat kunna användas på journalistutbildningar om att allt inte är vad det först ser ut att vara och att redaktörer bör ha is i magen. 

Det är inte med entusiasm jag närmar mig denna kolumns andra ämne.

Expressen har redan fått en hel del berättigad kritik för förra veckans publicering av berättelsen om en flicka som varit försvunnen i Linköping i åtta månader och nu återvänt.

Jag har ingenting originellt att tillföra den debatten. Och då jag arbetar på Aftonbladet kan det framstå som att jag passar på att ge den värsta konkurrenten ett tjuvnyp.

Det finns dock en aspekt av denna egendomliga historia som inte har berättats.

 

Uppståndelsen blev stor då Expressen i februari i en stor granskning uppmärksammade att barnet en månad tidigare hade försvunnit.

Även Aftonbladet började intressera sig. Reportrar sattes på att bilda sig en uppfattning om vad som hade hänt.

Historien visade sig vara komplicerad, känslig, inflammerad. Åtta barn i familjen var omhändertagna. Det fanns vittnesmål om våld i hemmet.

Domstolar hade fastställt socialförvaltningens beslut.

Journalistiskt är den här typen av berättelser mycket svåra. Å ena sidan omfattas inte sällan besluten av omfattande sekretess. Dessutom behöver komplexa pressetiska överväganden göras.

Å andra sidan måste även fall som dessa kunna granskas. Låt oss aldrig glömma Lilla hjärtat. Myndigheter kan begå misstag. Katastrofala sådana.

Vi avstod från att skriva. Inte minst för att poliser antydde att det inte var säkert att mer uppmärksamhet var vad flickan behövde.

Indignationen lät inte vänta på sig. Aktivister med stora konton i sociala medier anklagade tidningen för rasism.
Läsare som engagerat sig i flickans öde hörde av sig i mejl i en ton som inte primärt kännetecknades av hövlighet. Andra svor i tipstelefonen.

Då var den ena kvällstidningen i blåsväder, nu den andra.

De som påstod att Aftonbladet gäspade åt ett invandrarbarns öde tillhör sannolikt inte samma population som de som snabbt slog fast att de fem morden i Norge var ett islamistiskt terrordåd.

Man det är två exempel på samma fenomen. Vi lever i de snabba slutsatsernas tidevarv.

Att ta ett andetag och vänta tills bilden har klarnat är lika modernt som att hyra film i videobutiken.