Malmö har en sorg som bara pågår
Tone Schunnesson skriver om sin första gymnasieskola Malmö Latin
När de fruktansvärda nyheterna började sippra ut från Latinskolan, men innan vi visste att två kvinnor tragiskt blivit berövade på sina liv, skrev min kompis till mig och frågade vad Latinskolan var för sorts skola. Han är inte från Malmö, så jag förstod varför han frågade men frågan gjorde mig också konfunderad. Det är svårt att generellt förklara något som är så hemtamt.
Vilken sorts skola är Latinskolan? Det är en gul skola. Som ligger mitt på Amiralsgatan, en av de mest trafikerade gatorna i stan. På framsidan av den gula skolan står ett bibliskt ordstäv, som jag under hela min uppväxt missförstod innebörden av. Latinskolan är en stor skola, en cool skola. En skola med många olika inriktningar och elever.
Latinskolan är min första gymnasieskola. Första dagarna jag gick där var jag galen av frihet. Man fick nämligen röka i anslutning till skolan, utan att lärarna ringde hem. Men, vi fick inte röka inne på skolgården. Så vi satt i gräset utanför, bredvid cykelbanan som går ner till Värnhemstorget. På den vägen står träden i en lummig allé.
Mest var det jag, en tjej som hade lösögonfransar varje dag och en hårdrockare som satt där.
Även om jag kände mig vuxen var jag fortfarande så mycket barn att när jag såg mammas kompis komma cyklande slängde jag direkt cigaretten i busken.
Så, vilken sorts skola är Latinskolan?
Svaret på det är typ, det är en av våra skolor.
I vintras besökte jag Latinskolan för Aftonbladets räkning. Jag var där tillsammans med Nicolas Lunabba. Han jobbar i organisationen HelaMalmö, för social hållbarhet i politiskt försummade områden.
Sedan jag var på Latinskolan sist hade den byggts ut. Nicolas skulle bli intervjuad att två tjejer som skrev ett skolarbete om dödligt våld och ung kriminalitet.
Vi satt i en studio med fönster ut mot matsalen. Energin utanför var hög och jag mindes den skräckslagna första tiden i en ny gymnasieskola. Fram emot slutet av intervjun visade det sig att den ena tjejen varit med om ett stort trauma.
Hennes kompis hade bara några månader tidigare blivit kallblodigt mördad. När jag hörde henne försöka formulera sorgen och den existentiella ångest som uppstår efter ett sådant besinningslöst dåd slogs jag av hur långt konsekvenserna av våld sträcker sig. De pågår hur länge som helst och man kan inte veta vilken form de tar.
Vad som drabbade mig än mer var hur sorgen, och de många förluster som i perioder plågat Malmö så hårt, bara pågår. Att skolan också blir en otrygg plats avkräver alldeles för mycket mod och kraft.
Åh, jag vill säga något till Latinskolan, men vad?
Jag tänker på de två kvinnorna. På alla de som älskar dem. Jag har inga ord för vad jag känner.
Jag tänker på eleverna och medarbetarna. Vilket ofattbart trauma. En av de viktigare personerna i mitt liv var en gymnasielärare, som precis i rätt tid såg mig och försäkrade mig om att allt skulle bli bra.
Jag vill inte ens säga: Malmö, ni tar oss igenom även detta. Känns oförskämt. Men jag hoppas ni får precis det stödet ni behöver. Jag hoppas vi på riktigt förstår att vi måste värna om skolan. Jag hoppas att sorgen inte förgör er.