Mejla

Johanna Frändén

Bör inte människor få dö sedan – snarare än nu?

Publicerad:
Uppdaterad:
Sveriges dödstal är betydligt högre än våra grannländers.
Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT
Sveriges dödstal är betydligt högre än våra grannländers.

Hur mycket död är för mycket? Vilket pris är vi beredda att betala för att människor ska överleva? Coronapandemin har sannerligen aktualiserat de gymnasiefilosofiska spörsmålen den här våren.

– Vi kommer att få räkna de döda i tusental, sa statsminister Stefan Löfven i början av april, då antalet covid-relaterade dödsfall i Sverige uppgick till 373 stycken.

 

Med mer än tio gånger så många döda nu kan man konstatera att prognosen inte var särskilt djärv. Men alla länder har som bekant inte drabbats av detta öde.

Att Sverige ligger i världstoppen över coronadöda per capita är problematiskt hur man än ser på det. Också om man bortser från tänkbara missöden specifika för just svenska äldreboenden har Sverige betydligt högre dödstal än grannländerna. I utbyte har vi mer eller mindre utlovats en relativt snar flockimmunitet – jag vet att detta aldrig varit Folkhälsomyndighetens ”primära strategi” – och att den svenska kurvan alltså skulle börja dyka när viruset får allt svårare att sprida sig.

Men coronans vägar har visat sig vara outgrundliga.

 

Undersökningen i veckan som visade att bara drygt sju procent av invånarna i Stockholm uppvisade antikroppar mot covid-19 i mitten på april är en rejäl humörsänkare. Frågan är om den får konsekvenser för hur myndigheterna ser på smittan och hur vi går vidare härifrån. Det har ju trots allt varit ganska skönt att eget ansvar och inte påtvingat utegångsförbud varit den svenska modellen fram till nu.

Men låt oss stanna upp lite vid taktiken med färre restriktioner i Sverige än i resten av Norden. Strategin som, möjligen tillsammans med demografiska faktorer och ett visst mått av oförsiktighet kring de smittade alpresenärerna i början av epidemin, tagit oss till dagens antal smittade och döda.

Foto: Ali Lorestani/TT
Tidigare statsepidemiolog Johan Giesecke.

Kort sagt tycks den gå ut på idén att alla länder till slut landar på ungefär samma dödstal, men att vi i Sverige så att säga tar smällen redan nu. Vi river av plåstret utan att för den sakens skull belasta sjukvården till bristningsgränsen, medan länder som Norge och Finland har det jobbiga framför sig.

– Sverige ligger bäst till i hela världen, hävdade förrförre statsepidemiolog, den illustre Johan Giesecke för mindre än två veckor sedan.

Han slog då fast att övriga Norden ”är ikapp om ett år”. Jag har all respekt för att epidemiologer inte har ett särskilt sentimentalt sätt att prata om döden. De återkommande invändningarna om att Anders Tegnell ”låter som om liv bara vore siffror” visar mer än något annat att folk inte förstår vad hans jobb går ut på (bland annat just att räkna liv i siffror).

 

Däremot förstår jag att pratet om att Sverige ligger bäst till i hela världen skaver lite hos de tiotusentals svenskar som förlorat någon nära i covid-19 och som undrar om det hade gått att undvika om man bott i exempelvis Norge.

För utöver frågan huruvida rigorösa restriktioner kan hålla nere smittspridningen på en långsiktigt låg nivå, finns ett annat moraliskt dilemma som inte vädrats särskilt mycket: Vad är värdet av att hålla döden borta också i några månader?

Om Johan Giesecke får rätt och övriga Norden har lika många döda som Sverige om ett år – vilket just nu låter smått osannolikt – fanns det då inte ett värde i att låta tusentals människor leva lite längre? Det vill säga: är det inte ett samhälles primära uppgift att se till att människor dör sedan snarare än nu? 


Värdet av ett liv

Enligt Quality adjusted life year-principen, som brukar användas internationellt för att fastställa värdet av ”ett levnadsår i god hälsa”, brukar en miljon kronor användas som riktmärke.
2018 justerade Trafikverket upp sin siffra för ”värdet av ett statistiskt liv” till 40,5 miljoner kronor, från tidigare 24 miljoner.

LÄS VIDARE

Av: Johanna Frändén

Publicerad: