Skåne åt Pernilla, Södermanland åt Kalle Zackari, hjälp!
Det lugnar mig att Kalle och Brita är så rika. Inför SVT:s kameror flyttar paret Zackari ut på landet, bygger växthus, hyvlar brädor och håller får.
Tittningen är trivsam också när de grälar. Kompisar trillar förbi, grannar hjälper till, begagnade fönster hämtas hos rara par.
Det enda som skorrar är titeln ”Hjälp, vi har köpt en bondgård!” eftersom nödropet inte känns genuint. Zackari tar ingen risk. De har ett socialt liv. De lever inte av grödorna utan är älskade mediepersonligheter vars bolag omsätter tio miljoner kronor om året. De behöll huset i Stockholm och kallade det världens dyraste garderob för festkläder.
Serien är sorglös och underbar. Motsatsen till hur ett bondeliv tycks vara.
Lika betryggande är ”Trädgårdstider”, där programledarna har all tid i världen att snickra bänkar och odla solrosor. Några dygns slit är inga bekymmer om det ger en schysst spaljé och ett återbrukat utespa. Så vill jag ha det. Fast kanske lockar inte den skånska vischan utan tanken på att fyra experter med magnetisk karisma gratisjobbar runt mig. I verkligheten kostar varje kruka en femhundring och plantorna i ett enda avsnitt 15 000 kronor. Det kan jag inte betala.
Båda SVT-programmen torgför idén om bystan som något naturligt och tillgängligt. Det är bara att kliva ur storstadsstressen och i hängselbyxorna. Varför köa till kebabhaket när du kan mura en pizzaugn av överblivet tegel du hittar bakom hönshuset?
På tv är landsbygden en resort som cityfolket kan unna sig. Ledsamt nog verkar samma sak ske på riktigt.
Under en promenad i Gustavsberg berättar Handelsforskaren Jonas Colliander att flyttmönstren i Sverige förändrats under pandemin. Tidigare gjorde många som vi två, flydde centrum för att ta bussen till kontoret varje morgon.
Men den som numera sitter hemma fyra dagar i veckan kan låta pendlingssträckan växa. Sätt passaren på storstäderna och dra cirkeln någon timmes resväg bort, till platser med stora villatomter, så följer du trenden. Strängnäs och Trosa. Gävle. Alingsås och Åsa. Simrishamn.
Mycket är positivt med utflyttningen. Välutbildade skattebetalare köper hus, äter på restaurang, handlar i charkdisken och rotar bland loppisar. Kaféer öppnar och bibliotek arrangerar temakvällar. Dessutom är det rimligt att anta, enligt Jonas Colliander, att företag säger upp sina lokaler, uppmuntrar hemmajobb och premierar kliv längre ut i spenaten. Västerbotten är fint. Lappland. Blekinge.
Men rörligheten erbjuds bara vissa och är således orättvis. Kafébiträden, städare och sjuksköterskor kan inte långpendla. En lärare måste ge upp sin citytjänst och storstadslön om hon ska mura pizzaugn i Grisslehamn. Om vissa grupper tidigare stängdes ute från centrum är risken att de framöver blockeras från landsbygden.
Så nej. Faran är inte att mina favoritprogram ska försvinna ut ur tablån, utan att de ska sluta framstå som verklighetsflykt utan realism.
Skåne åt Pernilla Månsson Colt, Södermanland åt Kalle Zackari Wahlström, medan resten stannar i stan.
Hjälp!