Det är lätt att vara modig när det inte kostar något

Konstnären Lars Vilks dog nyligen i en trafikolycka, 75 år gammal.

Förra söndagen dog konstnären Lars Vilks i en bilolycka. Då fick jag reda på någonting jag inte visste: att Lars Vilks var så extremt beundrad av svenska journalister. Jag trodde att Lars Vilks betraktades som någon man inte ville ta i med plasthandskar, biodlardräkt och griptång, men jag kunde omöjligt haft mer fel.

Det hela påminde lite om när Muhammad Ali dog i januari 2016 och det visade sig att varenda vit svensk medelålders man haft boxaren som sin främsta förebild och ledstjärna i livet.

Lars Vilks stack som ett bi, men han dansade som en fjäril!

 

DN:s kulturchef Björn Wiman skrev att Lars Vilks var ”2000-talets mest betydelsebärande svenska konstnär” och att han ”bar upp yttrandefrihetens symboliska tyngd efter sitt eget sinne”.

Till Ekot sa Kulturradions Mårten Arndtzén att han kommer att minnas Lars Vilks som ”en exceptionell, osedvanlig, konsekvent modig och faktiskt också ganska rolig konstnär”.

”I stället för att få stöd och hyllningar som den frihetskämpe och konstnär han var blev Lars Vilks tyvärr en persona non grata”, skrev Kristianstadsbladet ledarskribent Sofia Nerbrand.

Alla sa egentligen samma sak: ”Ingen gillade Lars Vilks – utom jag”.

 

Man läste sällan den här typen av oförblommerade hyllningar till Lars Vilks när han levde. Åtminstone inte på kultursidorna. De var desto vanligare i Facebookgrupperna ”Sverigedemokraterna Thailand” och ”Stå upp för Peter Springare!”.

En cyniker skulle kunna föreslå att journalisterna inte hyllade Lars Vilks, utan sin egen förmåga att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Men låt säga att cynikern har fel. Låt säga att de här texterna faktiskt bottnade i en djup och sann beundran för Lars Vilks rondellhundar och övriga konstnärskap. Hur kommer det sig att ni väntade med att skriva dem tills det inte kostade något?

Och vad tror ni att Lars Vilks hade tyckt om det?