Därför avgick Stefan Löfven

Går inte till historien som en stor statsminister

Stefan Löfven kommer inte att gå till historien som en stor statsminister. Han hankade sig fram.

Regeringskrisen på försommaren bidrog till det överraskande avgångsbeslutet.

Han berördes illa av vad han uppfattade som ohederligheter.

Att Stefan Löfvens tid vid makten närmade sig sitt slut var ingen hemlighet. I januari har han varit partiledare i tio år, i oktober statsminister i sju.

Ändå kom beskedet som en total överraskning. Inte ens de allra närmaste i partitoppen informerades förrän på söndagsmorgonen.

Det har varit en mycket dramatisk tid, inte bara för Stefan Löfven personligen utan för Sverige – och världen. Om han är trött och sliten är det inte förvånande.

Dessutom är uppdragen som partiledare och statsminister supertunga. Få håller mer än tio år, då är de slutkörda.

 

Det var alltså inte Stefan Löfvens besked som var överraskande. Utan tidpunkten.

Bidragit till beslutet var regeringskrisen i midsomras som ledde till att Stefan Löfven som förste svenske statsminister fick sparken av riksdagen. Han återvaldes efter en vecka.

Löfven uppges ha tagit illa vid sig av det han uppfattade som lögner och ohederlighet under de turbulenta dagarna. Han reagerade exempelvis på Vänsterpartiets påståenden om att människor skulle bli hemlösa av ett utredningsförslag om marknadshyror i nybyggda hus.

Löfven lämnar under Socialdemokraternas partikongress i Göteborg i november. Då är det tio månader kvar till valet.

Hans efterträdare får alltså kort tid på sig att dels lyfta Socialdemokraternas dåliga opinionssiffror och dels elda upp valmaskineriet. Det kan bli tufft och det är inte heller säkert att partiledarskiftet automatiskt leder till högre stöd för partiet. Det gör sällan det, även om partierna ofta hoppas på den effekten.

Man trodde helt enkelt, och helt fel, att pliktmänniskan Löfven skulle stanna över valet, precis som han själv upprepade så sent som för någon vecka sedan.

Men så blir det alltså inte. I början av november väljs en ny partiledare (S) och därefter avgår Stefan Löfven som statsminister. En ny, som inte behöver vara S-märkt, väljs av riksdagen.

 

Stefan Löfven kommer inte att gå till historien som en stor, banbrytande statsminister. Mer som en som gör vad som helst för att sitta kvar vid makten. Och det har han lyckats med, trots en kompakt högermajoritet i riksdagen. Det måste betraktas som en bedrift, trots allt.

Men det har skett till priset av att S-regeringen genomfört borgerlig politik. Dels genom att under två år, 2015 och 2019, regera på grundval av borgerliga budgetar. Dels genom Januariavtalet som gav Centern och Liberalerna stort inflytande över regeringens politik i utbyte mot stöd för regeringens budget.

Det sprack i somras och nu såg Löfven, som grädde på moset, fram emot en höst då svårigheterna med att få igenom årets budgetförslag skulle bli enorma.

Till det minnesvärda under Löfvens regeringsår hör också att han, som jag påpekat tidigare, röstades bort av riksdagen. Och att han vid ett tillfälle, 2014, meddelade att det skulle bli nyval – men drog tillbaka det efter den så kallade Decemberöverenskommelsen.

Flyktingkrisen 2015 och coronapandemin 2020 och 2021 var andra prövostenar för honom. Man kan väl säga att han skött jobbet på ett plikttroget och ansvarsfullt, men inte så inspirerande, sätt.

 

Storfavorit att efterträda Löfven som S-ledare är finansminister Magdalena Andersson. Hon skulle i så fall väljas hundra år efter den kvinnliga rösträtten infördes.

Andra heta kandidater är Mikael Damberg, inrikesminister, och Anders Ygeman, energiminister.

Förra månaden fyllde Stefan Löfven 64 år. Nu får han förhoppningsvis många härliga år tillsammans med hustrun Ulla, då de kan resa och ägna sig åt favoritsysselsättningen kulturkonsumtion.


Gå med i vår opinionspanel