Åklagarna yrkar på minst åtta års fängelse för IS-kvinnan

Den lille pojken poserar triumferande framför ett staket med avhuggna huvuden.

Bilden är fasansfull, men bevisar den att modern tvingade sin son att bli barnsoldat åt mördarsekten IS?

Det är den sista förhandlingsdagen i en rättegång som har blivit försenad på grund av tekniskt strul, förhör som har dragit ut på tiden och aktörer som blivit sjuka av pandemins virus.

Advokat Mikael Westerlund pläderar skickligt, han utnyttjar blottorna i åklagarnas bevisning, han vet att detta är ett juridiskt unikt mål och att praxis rörande föräldrars ansvar för barn som skickas i strid knappt finns ens internationellt.

Han argumenterar för frikännande. Bredvid honom sitter den åtalade kvinnan, hon rättar då och då till slöjan, tycks lyssna koncentrerat, antecknar då och då i ett block.

Det fanns en tid då denna sjubarnsmamma var tonåring och duktig fotbollspelare i Halmstad, men det var i ett annat liv, många år sedan nu.

Hon vill att Stockholms tingsrätt ska tro henne, hon var chanslös i Syrien, hon hade ingen möjlighet att fly, männen bestämde.

Bilderna på sonen i hemmet, iklädd uniform med ett automatvapen i handen?

Åklagaren Reena Devgun (till vänster) Is-kvinnan och hennes försvarare (ryggtavlor) under rättegången i Stockholms tingsrätt.

Såvitt mamman visste handlade träningslägret han skickades till om ”kondition och kampsport”.

Hon förstod inte vad som pågick, striderna han deltog i märkte hon inget av, det fanns ingenting hon kunde göra.

Åklagarna Reena Devgun och Karolina Wieslander har, inte alldeles överraskande, en annan syn på saken.

De växeldrar i slutanförandet och är kloka nog att hålla sig till det de anser sig kunna bevisa och undviker vidlyftiga spekulationer och utflykter.

Men det är nödvändigt att försöka teckna ett porträtt av en pojke som dog i strid, bara 16 år gammal, som inte kan göra sin röst hörd, ett barn vars tankar och känslor vi inte vet mycket om.

Vem var han? Vad var han mer än barnsoldat i en terrorbrigad?

Född i Sverige, bott i England, Egypten, Förenade Arabemiraten, 11 år gammal fördes han till Syrien, ett land där ett inbördeskrig av mest brutala slag pågick.

Någon gång i augusti eller september 2017 dog han, men fortsatte att göra nytta åt en mardrömssekt som i sin propaganda gjorde honom till hjältemodig martyr.

Det finns en juridisk nyckelmening i åklagarnas påstående om hur modern kom att begå ett grovt krigsbrott:

”Tillsammans och i samförstånd med andra gärningsmän.”

Kvinnan nekar till brott och att göra henne till ensam ansvarig är knappast en framkomlig väg.

Men besvärande omständighet läggs till besvärande omständighet, åklagarna bygger målmedvetet upp sitt resonemang.

Kvinnan tillhörde en central gruppering i en hårdför islamistisk miljö i Sverige redan tidigt på 2000-talet. Och chattar med släktingar visar att hon under åren i Syrien ansåg att hon valt rätt väg i livet.

”Det är inte för dig att veta hur vi lever och vad vi tror på”, som hon skrev till en undrande släkting.

Bilder och kronologi visas på skärmar i salen: sms, avlyssnade samtal, rapporter om IS.

Åhörarläktaren är fullsatt, journalister, forskare, en chefsåklagare på studiebesök, en och annan nyfiken representant för allmänheten.

Avgöranden att luta sig mot saknas, ett fall i Tyskland om barn som skickats till träningsläger åberopas, domen mot Lilla hjärtats mamma fladdrar förbi.

Minst åtta års fängelse, kräver åklagarna.

Det är fredag, människor rör sig på Stockholms gator med lätta steg, luften innehåller en positiv och smittande energi.

I en rättegångssal under jord sträcker en kvinna fram sina armar mot kriminalvårdarens handfängsel.

Om ett par veckor meddelas tingsrättens dom, då vet hon hur den första ronden har slutat.

Men hon vet också att detta fall mycket väl kan vandra hela vägen upp till Högsta domstolen.