Mitt möte med fyra äldre damer i en garderob
Min redaktör ville att jag skulle skriva om Kanye Wests antisemitiska uttalanden. Eller kanske nåt om regeringsbildandet. Eller om att Jan Emanuel numera bara heter Jan Emanuel. Vad mer han hetat har jag ingen aning om, trodde väl att han bara hette just Jan Emanuel.
Nu har jag ju uttalat mig lite om Jan Emanuel. Det blir inget mer. Och inte blir det heller något om Kanye eller regeringen.
I stället kommer jag berätta om mitt möte med fyra äldre damer i en garderob i Umeå.
Denna anekdot saknar poäng, är på intet sätt intressant och har knappt ens någon handling.
Men ibland måste även sådant få berättas:
I måndags uppträdde jag i Umeås kulturhus.
Resan dit var jätteläskig då jag flög i ett propellerplan. Den kraftiga blåsten gjorde färden minst sagt svajig. Det har inte något med saken att göra.
Någon minut innan jag ska upp på scen inser jag att jag är törstig. Ser mig omkring men ingen dryck finns att finna. Inte ens ett glas att fylla med vatten från handfatskranen på toan.
Jag ropar på hjälp men ingen hjälp kommer.
Jag börjar leta efter någon som kan hjälpa mig att hitta ett glas. Jag går i korridorer, söker i hallar, öppnar dörrar av alla tänkbara sorter och storlekar. Inget!
Men så ser jag fyra äldre damer stående i en provisorisk garderob. Eller tre äldre damer stående, den fjärde sitter. Med garderob menar jag en teatergarderob där man kan lämna in sin kappa medan man kanske kollar på Klas Klättermus eller något av den belgiske dramatikern Maurice Maeterlinck.
Jag frågar om de har ett glas. Nej, säger de, det har vi inte. Sen tystnad.
Efter ett lite för långt tag bryts tystnaden av att någon säger: det finns säkert i restaurangen en trappa upp! Samma äldre dam som kom på det vänder sig då till den enda av damerna som sitter ner och säger: Berit, kan du gå och hämta ett glas vatten?
Va?, säger damen som vi nu vet heter Berit.
Kan du hämta ett glas vatten åt mannen här i restaurangen en trappa upp, kan du det Berit? Berit reser sig. Med viss svårighet. Börjar gå, svajigt, ut i foajén, viker sen av mot vänster. Trappan till restaurangen ligger till höger.
Åh Berit, börjar damerna klaga högljutt. Åh Berit, hon hittar ju inte! “Men varför skickade vi då Berit?” börjar jag säga men blir avbruten av att damerna skriker “Höger Berit!”. Tre gånger, sedan slutar de tvärt. Skrikandet var mest för syns skull, damerna informerar mig om att Berit inte hör så bra. Eller alls.
“Varför skickade vi då Berit?” börjar jag igen men även denna gång blir jag avbruten av damen som kom på var det fanns glas genom att hon börjar vädra sin kritik mot Umeås reaktivt nya kulturhus. Det är fult, menar hon. Dåligt planerat. Som exempel på hur dåligt planerat det är nämns speciellt bristen på garderober.
Den garderob vi står i är i själva verket en hall med en disk på hjul som får rullas fram så fort en garderob behövs. Detta är inte praktiskt, menar den äldre damen, speciellt inte för oss i Garderobsföreningen.
Vilket man ju kan förstå. Och här kommer det enda intressanta med denna anekdot – för inte kände vi väl till att det fanns garderobsföreningar?
Berit har nu tagit sig så långt ut i foajén och svängt så hårt åt höger att hon är utom synhåll. Jag ser i damernas blickar att Berit troligtvis aldrig kommer att höras av igen.
Damen med åsikter om kulturhusets utseende vänder sig till de andra damerna och säger: Visst håller ni med om att huset är fult? Men då visar det sig att det gör de inte! Tvärtom, de tycker att det är fint!
Nu håller en schism på att uppstå inom garderobsföreningen men precis innan den urartar kommer så Berit! Hennes ögon lyser av glädje och stolthet. I handen har hon ett glas med vatten! Dock ljummet.