Kulturminister Liljestrands geniala tystnad
Redaktörer grymtar redan över att den nya kulturministern inte har ställt upp på någon större intervju.
Ursäkta, men det klokaste Parisa Liljestrand kan göra just nu är att ligga lågt, plugga in sitt ämne och vara väl förberedd innan hon närmar sig en mikrofon.
Hon har nämligen politikens mest hopplösa uppdrag: vad hon än säger eller gör kommer knivar vässas, kulturskribenter slipa på elakast tänkbara formuleringar och den pålitligt koleriske Jonas Gardell gå i taket.
Jag misstänker att denna utsatthet är skälet till att ett antal redaktioner har fått nej på sina intervjuförfrågningar.
Som exempelvis Medierna i P1, vars programledare Johan Cedersjö i går muttrade på Twitter:
”Såg verkligen fram emot att få intervjua nya kulturministern till helgens Medierna(...)Men trots stor flexibilitet från min sida, vägrar ministern ställa upp”.
Varför är just Liljestrands post så utsatt? Det finns flera förklaringar.
En är att mediefolk älskar att se sig som tillhörande kulturens sfär med allt vad det innebär av kreativitet och frihet och därför vässar sina sinnen.
En annan är att det är så enkelt och tacksamt att få en färsk kulturminister utskrattad och tillintetgjord.
Ingen skulle bry sig om en ny finansminister visar sig ha dålig koll på någon prisbelönt gammal nationalekonomisk tänkare vars rön har haft banbrytande inflytande över finansmarknadens utveckling.
Av det enkla skälet att få vet vem den gamla stöten är och ännu färre intresserar sig för ekonomiska teorier.
Det är en helt annan sak att inte känna till att det var Selma Lagerlöf som skrev Gösta Berlings saga.
Det tar dagar för hånskratten att sluta eka, viktigpettrar skriver långa blaffor om att detta inte skulle tolereras i Frankrike, fadäsen biter sig kvar för evigt.
Ännu en förklaring är att nyutnämnda kulturministrar är så bevandrade i konstarten att ställa till det för sig.
Parisa Liljestrand är därvidlag inget undantag. Då regeringens ministrar häromdagen presenterades beskrev hon sig i en intervju i SVT som "litteraturvetare i grund och botten". Vilket hon inte alls är.
Statsrådet tvingades via sin pressnisse till en snårig förklaring som ingen riktigt begrep.
Om en förhållandevis ung kommunpolitiker utan erfarenhet av kulturpolitik inte ens klarar att presentera sig i en kort tv-intervju utan att ställa till det, hur ska hon då fixa en riktig utfrågning utan att först sätta sig in i sina ämnen ordentligt?
Möjligen är det också så att någon snitsig mediestrateg har upplyst Liljestrand om hur det har gått för hennes företrädare.
Ta bara socialdemokraten Jeanette Gustafsdotter, som nyutnämnd ställde upp en timslång intervju i P1.
Det gick hyfsat ända tills hon råkade säga att skälet till att sport flyttat från hennes portfölj till migrationsminister Ygemans var att ”det finns så mycket brottslighet inom idrotten”.
Kända atleter gick i taket och i den krishantering som följde lyckades Gustafsdotter ställa till det ännu mer.
Det var samma visa med Amanda Lind. Det tog ungefär en minut från det att utnämningen offentliggjorts tills skiten träffade fläkten.
Lind hade nämligen någon dag tidigare på Facebook hyllat den förre detta bostadsministern Mehmet Kaplan, som tvingades avgå ur regeringen sedan det avslöjats att han hade haft samröre med den högerextrema organisationen Grå vargarna.
Cecilia Stegö Chilò ska vi bara inte tala om. Moderaten var kulturminister i två veckor innan hon tvingades bort.
Att ha det högsta politiska ansvaret för Public service visade sig vara svårförenligt med att inte ha betalat tv-licens på 16 år.
Det vilar en förbannelse över våra kulturministrar. Den senaste (sista?) som kom någotsånär helskinnad ur tiden på den posten var Bengt Göransson, salig i åminnelse.
”Det är så svårt att förstå hur en folkvald som fått ett så fint uppdrag kan välja att inte vilja berätta vad man vill med sin portfölj”, twittrade radiomannen Cedersjö.
Jag har inga som helst problem att förstå tystnaden.