Man ska vara väldigt försiktig med att önska sig saker
Ända sedan 300-talet har vi trott att nyårsnatten har magiska krafter. Att vi under just de timmarna kan förutspå vad som ska hända under det kommande året.
På 1700-talet kunde flickor som ville veta hur året skulle bli niga för nymånen och läsa vers.
Säg mig vems bröd jag ska baka, vems säng jag ska bädda, vems barn jag ska föda.
Och visste man redan vid vilken spis man skulle hållas kedjad kunde man spå i sump eller tenn, eller räkna molnen på himlen för att försöka lista ut hur skörden skulle bli, eller möjligen om detta skulle bli året då man fick råd att skaffa sig en mjölkko.
Nyårslöften är ett nyare påfund, det har vi bara sysslat med i lite mer än 100 år, men även såna knep vilar på övertygelsen att det nya året innebär oprövade möjligheter och kanske en ljusare framtid.
Jag slutade med nyårslöften för många år (och kilon) sedan. Numera brukar jag i stället försöka se tillbaka på året för att se om jag har lärt mig något. Och så funderar jag på om det är något jag hoppas ska hända.
Eftersom jag egentligen har allt jag behöver brukar det vara hyfsat riskfritt. Jag säger ”brukar”. Men nyårsafton 2019 önskade jag mig att 2020 skulle bli året då jag äntligen slapp resa och ”göra” en massa saker.
Jag ville inget hellre än att bara vara hemma i mitt eget hus, laga mat till min egen familj och inte behöva träffa en massa löst folk hela tiden…
”Kedja fast mig i köket, gör det bara”, sa jag till min man.
Och ja.
Redan 29 januari 2020 skrev jag i min dagbok:
”Alla dagar ser likadana ut. /…/ Det händer inte så mycket i mitt liv, desto mer i världen. Coronaviruset, jag vet inte, inte ens mina katastroftänkande barn orkar väl oroa sig på allvar?”
Tio månader senare, i mitten av november, när Belgien stängde ner igen för att få stopp på den andra vågen, skrev jag: ”Det går inte att planera framåt, det känns fullkomligt bisarrt att tänka bakåt, och nuet är lika långtråkigt som det var i går.”
Har jag då lärt mig något av 2020? Mycket tveksamt. Men jag blev i alla fall brutalt påmind om att man ska vara väldigt försiktig med att önska sig saker, för rätt som det är blir man bönhörd.
Jag vet nu också med säkerhet att för mycket lugn och ro dödar kreativiteten. Och att det tar längre tid att välja en film som hela familjen vill titta på än det faktiskt tar att titta på en film. Jag har också förstått att det bara krävs nio månader av lockdown för att en sån som jag ska börja längta efter att få gå till gymmet.
Så mina önskningar inför det nya året får bli av det försiktigare slaget.
”All I want for Christmas, is 2021”, stod det på en reklamskylt (för läsk) jag såg på väg hem från mataffären. Jag hakar på den. Hej då 2020!
”Ring ut bekymren, sorgerna och nöden, och ring den frusna tiden åter varm”, som Tennyson skrev. ”Farväl och tack, du mörkrets vakt, som ond vid rodret stod, det var ej gott hålla skutan flott i en storm av eld och blod”, som Dan Andersson diktade. ”Försvunna år, var det du? Ja så! Farväl. Sov gott om du kan. Du har blodskuld på din själ”, som Esaias Tegnér sammanfattade det hela.
I övrigt hoppas jag att nyårsnattens magiska krafter håller i sig långt in på 2021. För då kanske det där mirakulösa vaccinet som ska frälsa oss så att vi kan träffas igen, resa igen, gå på bio, teater, konserter, restauranger, också kan ge oss kraft att ta itu med det andra?
Det som fortfarande behöver rättas till: äldrevården, arbetsrätten, sjukvården, skolan? Klimatkatastrofen? Lite solidaritet med de som flyr från krig och förtryck, kanske? För vem vet? Kanske blir 2021 det bästa året någonsin. Hoppas kan man väl alltid?