Mina föräldrars ointresse för sport har drabbat mig

”Kanske beror mitt ointresse för det nu pågående EM:et på att mina gener till slut hunnit i kapp mig”, skriver Jonatan Unge.

Europamästerskapet i fotboll har börjat och av någon okänd anledning bryr jag mig inte. Vilket för mig är väldigt konstigt, för oj vad jag brukar bry mig!

Jag vet till exempel att jag tycker att det var fruktansvärt när Grekland vann 2004. Exakt varför det var så hemskt kommer jag inte ihåg men troligtvis hade de en tråkig attityd eller något åt det hållet. EM -92 är ett annat exempel på ett EM jag verkligen brytt mig om. Först brydde jag mig om hur bra det gick för Sverige och sen brydde jag mig om hur bra det gick för Danmark.

Det första gav mig glädje det andra sorg och smärta. Det är nämligen så att är det någon jag inte kan unna framgång och glädje så är det Danmark. Vilket är bra småaktigt av mig, det erkänner jag. Men det är något med det landet som gör att jag knappt kan bärga mig tills klimatförändringarna verkligen kickar igång, smälter polarisen varpå den höjda havsnivån äntligen sveper den där sandudden ut i Atlanten. De ska bli intressant att se om de verkligen är sådär sköna och kontinentala som de påstår när de ligger och drunknar.

Kanske beror mitt ointresse för det nu pågående EM:et på att mina gener till slut hunnit i kapp mig. I min familj och släkt ses sportintresse som något löjligt. Nästan perverterat.

Den enda som gillade sport var min morbror Bernhard och han fick även mig att bli intresserad. Jag känner en djup tacksamhet till min morbror då jag har haft stor nytta av detta intresse.

 

Det finns två stora fördelar med att gilla sport.

  1. Man kan läsa om sport samtidigt som man äter eftersom man aldrig behöver stanna upp och fundera över något i texten om sport. Det står att det blev 3-2 mellan Kalmar och Helsingborg och så var det med det. Det finns inget att grunna på där och då blir det inte heller en massa tankepauser. Man hinner äta upp i god tid innan man ska vara tillbaka på jobbet.
  2. Sport är ett jättebra ämne att kallprata om. ”Vem hejar du på?” är en helt okej öppningsfråga i ett socialt sammanhang man egentligen inte vill vara en del av. Dessutom är det internationellt gångbart. Träffar man en indier man inte vill men måste ha att göra med kan man fråga något om cricket. Om man hamnat bredvid en amerikan, fast man verkligen försökt att undvika det, så kan man säga något om klisterskandalen i MLB.

Jag har faktiskt blivit bjuden på en semester till Kreta just på grund av mina sportkallpratsegenskaper. Det var mina släktingar som skulle dit med familjen. Precis innan de skulle ge sig av så kom de på att de inte står ut med att språkas med taxichaufför utomlands men att de inte heller klarar av pinsam tystnad. Så de ringde mig och så fort det skulle åkas taxi sattes jag längst fram för att fråga om hur det gick för Olympiakos.

 

Sport är för mig något man konsumerar, inte något man ägnar sig åt. Vilket även det beror på mina föräldrars ointresse. Eftersom de inte brydde sig så hade de en väldigt vag och framför allt felaktig uppfattning om sport. Så när det var dags för mig att börja med någon sport sa min mor att om jag nu måste så fick det väl bli tennis, då det enligt henne var på tennisbanan man gjorde affärer. Några år senare kom hon springande och sa att hon fått nya uppgifter och att det nu var på golfbanan man gjorde affärer.

Min far hade däremot inga förslag på vilken sport jag skulle börja med, däremot förbjöd han mig att börja med lagsport då det var att likställa med fascism. Det slutade med att jag började med judo men efter tre år blev jag informerad av en kusin om att judo är svintöntigt, varpå jag slutade.

Vilket han ju hade fullkomligt rätt i.

Och vad vet jag, kanske hade även min mor och far det.

 

Följ ämnen i artikeln