Fler än flyktingar knackar på Europas dörr

Det är inte bara flyktingar som bankar på EU:s dörr.

En rad länder längs EU:s östra gräns drömmer om medlemskap.

EU:s dilemma är att man gärna vill locka bort dem från Ryssland utan att tvingas gå hela vägen.

För tio år sedan lanserade Sverige och Polen idén om det östra partnerskapet. Det var några år efter folkliga revolutioner i flera forna Sovjetrepubliker och året efter att Ryssland invaderat Georgien som svar på landets försök att nära sig EU och Nato.

EU:s svar blev att försöka erbjuda sex länder som verkade vilja lämna Rysslands intressesfär men saknade förmåga att göra det, en möjlighet att blicka västerut. Länderna skulle få handla med EU på förmånliga villkor och gradvis närma sig unionen på andra områden.

Rysslands president Putin var mindre förtjust.

Han såg EU:s locktoner som ett sätt att försöka minska Rysslands inflytande över några av de republiker som fram till 1991 tillhörde Sovjetunionen. Detta kom ovanpå förlusten av det forna Östeuropa som ingått i Sovjets intressesfär men som alla successivt blivit medlemmar av EU och Nato.

Putin som sagt att upplösningen av Sovjetunionen var den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet ville inte se Rysslands inflytande minska ytterligare.

En tydlig signal om hur långt han var villig att gå för att stoppa det var annekteringen av Krim och det pågående lågintensiva kriget i östra Ukraina.

Inga champagnekorkar

Så när tio år med Östra partnerskapet, EAP, i dag firades på Europahuset i Stockholm var det inga champagnekorkar som flög i taket. Utrikesministrarna från Ukraina, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan, Moladavien och Vitryssland var visserligen nöjda med den ekonomiska delen av samarbetet men det var väldigt tydligt att de hade hoppats på mycket mer.

Flera av dem sa rakt ut att deras mål var att bli EU-medlem samtidigt som de inser att den dörren i nuläget är stängd.

Skälen till det är flera.

Något aptit inom EU att utöka unionen med flera länder, som garanterat skulle bli bidragstagare och vars facit när det gäller exempelvis mänskliga rättigheter och korruption är allt annat än fläckfritt, existerar helt enkelt inte.

Rysslands president Vladimir Putin.

Inte ens länderna på Balkan, som Serbien och Makedonien, som står mycket närmare ett medlemskap kan räkna med att bli insläppta i något som ens liknar närtid. Partnerskapsländerna står ännu längre bort.

Ett skäl till det, även om EU givetvis aldrig skulle erkänna det utåt, är risken att Ryssland skulle reagera negativt på att forna Sovjetrepubliker blir medlemmar av EU och Nato. Krigshandlingar som de i Ukraina från 2014 eller i Georgien 2008 går inte att utesluta. Den risken tycker inte ens de EU-länder som skulle kunna tänkas vara positiva till att låta exempelvis Georgien och Ukraina (de som står närmast medlemskap) bli medlemmar är värd att ta.

Total omläggning

Det vore fel att kalla Östra partnerskapet för en fantastisk framgång men både sett ur EU:s och partnerskapsländernas ögon så finns det en uppsida. Handeln mellan EU och de sex partnerskapsländerna har ökat med 75 procent sedan 2009.

Moldaviens utrikesminister beskrev hur landets ekonomi totalt förändrats. Förr handlade man mest med Ryssland. Nu går 68 procent av exporten till EU.

– Det betyder jobb, ökade skatteintäkter och en möjlighet att skapa en budget för hälsovård och utbildning, förklarade han.

Ukraina och Georgien har sett liknande omläggningar. Dessutom kan medborgare i några av länderna numera resa till EU utan visum vilket kraftigt ökat resandet utan att för den skull resultera i en flyktingström till Europa.

EU:s motiv är att man hellre exporterar stabilitet till grannarna i öst än tvingas importera instabilitet om man inte gör något.

Alla de sex utrikesministrarna pekade dock ut frågan om säkerhet som helt avgörande och beklagade att EU inte var villigt göra mer på den punkten.

Vad de säger i klartext är de ser Ryssland som ett hot mot deras fortsatta självständighet och utveckling. Eftersom EU inte är berett att ingripa militärt för att hjälpa partnerskapsländerna så finns det ingen lösning på en av de absolut viktigaste frågorna. Att be USA om hjälp är meningslöst så länge Trump är president.

Östra partnerskapet fortsätter hanka sig fram men i skuggan av den ryska björnen.