Kriminalpolitikerna låter som trötta papegojor

Inrikesminister Mikael Damberg (S).

Mikael Damberg gjorde entré på presskonferensen på utsatt tid och fyrade av färsk statistik om skjutningar och sprängningar.

Det är dagen efter den senaste partiledardebatten i tv och vi behöver inte längre tvivla på att brottsligheten blir valets stora fråga.

I ljusgrå kostym och svart polotröja såg inrikesministern ut som en gitarrist i något gammalt indieband som efter 30 år återförenas för att kräma pengar ur låtar som ingen längre bryr sig om, även om Justitiedepartementets pressrum i ärlighetens namn är en betydligt tristare plats än en scen med spotlights och högtalarpelare.

Men så mycket energi han utstrålade!

 

Orden smattrade ur politikermunnen, den stora explosionen i Göteborg härom veckan betades av, statsrådet lyckades inte helt dölja hur lättad han är över att det inte låg ett gängkrig bakom bomben.

På en skärm flimrade tidningsartiklar med rubriker om utmattade gangsters som vill hoppa av. Och siffrorna tycks gå åt rätt håll, så väl skjutningar som sprängningar minskar, även om de ligger kvar på en förfärligt hög nivå.

Men efter ett tag kröp det fram att antalet döda i gänguppgörelser dessvärre har ökat, 38 hittills i år mot 35 efter nio månader i fjol.

Ministern hade plötsligt samma slags osäkerhet i rösten som en försäljare av bilar dagen efter att det avslöjats att Volkswagen fuskat med utsläppen från sina dieselbilar, men återfann sig och gick över till att berätta om allt förträffligt regeringen gör för att stävja brottsligheten.

Vilket visade sig vara det gamla vanliga. Skärpta straff, mer buggning och preventiv avlyssning, som det numera så fiffigt heter då människor som inte är misstänkta för brott ska övervakas.

Visst, en del av förslagen är säkert vettiga, men hur länge ska en politiker kunna stå och idissla samma teser?

 

Jag kom på mig själv med att vilja ställa mig upp och ropa Damberg, för i helvete, du kan väl åtminstone med ett ord nämna de långsiktiga insatser på socialtjänst och skola som också krävs för att vända utvecklingen?

Men vi ska kanske inte ställa för höga krav på den nuvarande politikergenerationen.

Standarden sattes trots allt av centerledaren Annie Lööf, som en gång i tiden slog näven i bordet och med uppbjudande av all sin auktoritet mullrade att det i Sverige är ”förbjudet att vara kriminell”.

Så där har det fortsatt. Ta bara partiledardebatten i går kväll. Ebba Busch lät plötsligt som en general i Sydamerika dagen efter en militärkupp och började yra om kriminalisering av ”antisocialt beteende”.

Vad detta begrepp innebär förklarades aldrig, men någonting säger mig att det inte kommer att drabba brölande överklasskids som sprutar champagne och kastar mat på varandra på Stureplan om nätterna.

 

Och det är sannerligen inte bara Damberg som låter som en papegoja.

I en debattartikel i går sökte de rättspolitiska talespersonerna för högerpartierna stöd i riksdagen för 20 förslag för att ”stoppa gängbrottslighet och hejda nyrekryteringen”.

Nytt var i och för sig att Sverigedemokraterna för första gången fick vara med som avsändare, men i övrigt var det mest skåpmat.

Förslag som regeringen redan initierat toppades med de sedvanliga litaniorna om anonyma vittnen, visitationszoner och mer pengar till polisen.

Damberg var färdigpratad efter en halvtimme. Sedan tog polischef Mats Löfving över tillställningen och berättade hur dyster situationen är i Stockholm.

 

Det var sju reportrar på plats samt några på länk, på andra sidan pandemins restriktioner hålls märkliga hybridträffar som ställer krav på tekniken och som får sammanbitna assistenter att muttra om hur besvärlig tillvaron är.

När polishöjdaren dysterkvistat färdigt var det dags för enskilda intervjuer.

TV4 ville ställa frågor. Damberg bad om att först få mer vatten att dricka.

Glaset var halvfullt. Eller om det var halvtomt. Det är så mycket som ligger i betraktarens öga nuförtiden.

Följ ämnen i artikeln