Det finaste du kan göra för dina barn
När min vän skulle sälja sitt hus och flytta närmare de vuxna barnen lovade jag att hjälpa till med stylingen.
Jag sa: Du får inte bli arg på mig, om jag säger att du ska plocka bort något så är det inte personligt, jag vill bara att du ska få så bra betalt som möjligt. Detta är mitt enda krav, du får inte bråka med mig.
Hon lovade dyrt och heligt men med svordomar, på hennes vis.
Sen hette det ändå att hon hade fått den och den av sin gammelmormor och är inte den fin då eller?
Jag var hård, påminde om vårt avtal. Jag hämtade kuddar, plockade ner tavlor och sköt fram sådant som är dyrt på loppis i strålkastarljuset.
Det sista som hände var att vi rök ihop om ödlan. En sydamerikansk ödla. I taket. I köket.
Det är läckert, sa min vän.
Det är inte intressant vad du tycker, vi ska anpassa oss för en visning som ska tilltala många.
Jag ger mig inte, sa hon.
Nu har jag svårt att minnas hur det slutade med ödlan, men huset är sålt och min vän befinner sig någonstans på västkusten.
Hon dödstädade. Jag vet att vi pratade en del om det. Att rensa ut, tömma garaget, köra bort skit, sälja bråte, skänka, sälja, dela ut fingods mellan barnen. När man är klar finns bara det man behöver i en trea kvar. Möblemang och det käraste. Och när man dör, när det nu blir, så har barnen väldigt lite att göra i sin sorg.
Det är det finaste man kan göra för sina barn när man har gjort det andra som är att ge dem en trygg uppväxt, älskat dem villkorslöst, rustat dem för livet, ställt upp med skjuts och tröst och lyssnat på ovett. Sedan man gjort allt detta så kan man andas ut och njuta av barnbarnsåren. Eller så kan man göra en dödstädning.
Man kan aldrig veta hur länge man har kvar, inte ska vi dödstäda när barnen är tre och ett eftersom allt kan hända. Men betänk allt krafs och värdelösa minnessaker man samlat på sig vid femtio eller sextio. Älskar du ditt barn så gör du dig av med det värsta, det tråkigaste.
För två kvällar sedan skulle jag packa övernattningsväskan inför en tredagars Stockholmsturné.
Men i stället för att fylla en rullväska så började jag dammsuga. Kökets remsa av skam längs listen.
Hur vi än lever, alltid något som liknar müsli där.
Sand från termobyxor i hallen. Jag undrar om ordet termobyxor kommer överleva till nästa generation. Jag känner hur överdragsbyxan flåsar mig i nacken.
Jag dammsuger under köksbordet, ändå ganska långt in under kökssoffan.
Klonk av spiral. När åt vi ens pasta? Varför har vi det så hiskeligt, jag måste förstå att vi har fem barn, var inte så hård.
Och så slås jag av mitt göromål, mitt göromål slår mig som en insamlad dammsugarsladd som sladdar rakt på fotknölen.
Jag städar därför att jag ska till Stockholm och jag kan aldrig veta om jag kommer hem igen.
Inte för att jag tror att Stockholm är farligt, jag vet bara inte när det är min tur att inte finnas längre.
Tänk om jag dör och de kliver in. Min mamma, min svärmor, gråt-tåget. Alla som ska hjälpa Joachim i misären och sorgen.
Och allt som finns kvar av hon som var jag.
Är müsli längs listen.
Jag dödstädar, jag städar för döden.
Men hoppas på roliga dagar i Stockholm.