Den som skriker högst får mest – såklart

Staten på väg att bli ett trendkänsligt försäkringsbolag

Staten håller på att förvandla sig själv till ett gigantiskt försäkringsbolag.

Kompensation utgår till den som det för tillfället är mest synd om.

Det är helt absurt.

Pandemin har påskyndat utvecklingen med att göra staten till ett trendkänsligt försäkringsbolag för företag och privatpersoner.

Premien är känd i förväg. Den består av den skatt vi betalar in till statskassan. Inkomstskatt, moms, bolagsskatt eller vad det nu kan vara.

Men vilka som är förmånstagare är däremot höljt i dunkel. Det kan vara den som för tillfället skriker högst som det anses vara mest synd om just då.

Det senaste exemplet på ambitionerna att göra staten till ett stort försäkringsbolag kommer från Vänsterpartiet. Partiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson vill att bilförare i glesbygden kompenseras för dagens höga bensin- och dieselpriser som beror på höjda världsmarknadspriser. Någon idé om hur det ska gå till har hon inte. Bara att pengar ska ut.

Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson.

Det förra exemplet är bara någon vecka gammalt. Då meddelade finansminister Mikael Damberg att hushåll med hög elförbrukning skulle kompenseras för de höga elpriserna med upp till 6 000 kronor. De som gör av med mer el än andra skulle slippa kostnaderna för det. Andra skattebetalare skulle hosta upp sex miljarder.

Tidigare under pandemin har både företag och privatpersoner kompenserats för coronans ekonomiska konsekvenser med det vällovliga syftet att få företag att överleva krisen och arbetsmarknaden att fungera. Företagen har exempelvis kunnat korttidspermittera utan att det drabbat den anställdes lönekuvert i någon högre grad. Trots det har flera branscher, exempelvis restauranger och idrottsarrangörer, hävdat att de måste få mer stöd. Eller färre restriktioner.

Löntagarna har bland mycket annat kompenserats med att karensavdraget i sjukförsäkringen avskaffats i flera omgångar. Detta för att man inte skulle frestas att gå till jobbet med symptom.

Vänsterpartiet vill att bilförare i glesbygden kompenseras för de höga bensin- och dieselpriserna.

Vi lever i en orolig, föränderlig tid. Corona, halvledarbrist, höga energipriser och rysk aggression är bara några exempel.

Det påverkar inte bara vår privatekonomi utan också företagen. För en del kan dessa påfrestningar uppfattas som orättvisa.

Man kan tycka att det är en del av livet och att staten inte behöver rycka ut i tid och otid för att eliminera den konstanta risken med att leva. Och var ska gränserna gå? Man skulle, rent teoretiskt, kunna kompensera stockholmare för att det är dyrt att bo här. Ingenstans är det dyrare att bo än här och vad är viktigare än tak över huvudet?

För de flesta förefaller idén grotesk.

Finansminister Mikael Damberg.

 

Maten har också blivit dyrare, en utveckling som man tror kommer fortsätta. Ska en extra statlig dusör utgå till dem som äger mest?

Man skulle också kunna tänka sig att kompensera just stockholmare för de höga drivmedelspriserna för att de kör längst av alla. Inte glesbygdsborna på Gotland som kör kortast. Även den idén förefaller för de flesta absurd.

Volvo tillverkar färre bilar än de både skulle vilja och kunna till följd av den globala bristen på halvledare. Men än har de inte begärt kompensation för det. Som tur är.

Den moderna välfärdsstaten är i viss mån ett försäkringsbolag. Man betalar sin skatt och förväntar sig i gengäld att få en grundtrygghet om pengarna tryter, utbildning och vård när man är sjuk. Till exempel. Men ska försäkringsbolaget Staten byggas ut för att ta hand om även tillfälliga påfrestningar på plånboken som vissa kan uppfatta som orättvisa medan andra inte gör det?

Jag vet vad jag tycker.