Usel journalistik om Brå-rapporten

Den Brå-kritiska rapporten säger någonting dystert om journalistiken.

Men inte det ni tror.

Dan Hedlin, professor i statistik och en av de intervjuade i rapporten "Går det att lita på Brå?" medverkade i Rapport. Till forskarna hade professorn sagt att det är ett generellt problem att kritik i en myndighet inte alltid når ledningen. I utredningen hade citatet förvanskats till att gälla endast Brå.

Det var närmast plågsamt att titta på Rapport i går kväll.

Malin Wieslander, en av tre forskare vid Linköpings universitet bakom den de senaste dagarna så uppmärksammade rapporten ”Går det att lita på Brå?”, visade sig ha obefintlig koll på en av sin undersöknings bärande teser.

Hon kände inte igen påståendet att kritik har riktats mot att Brå har en ”stark knytning” till det socialdemokratiska partiet, onekligen en allvarlig anklagelse, och hävdade att hon och hennes kollegor inte skrivit någonting om den saken.

Efter lite dribblande fram och tillbaka visade det sig att det är en av de intervjuade som hävdar att det finns en koppling mellan myndigheten och socialdemokraterna. Vilket ju är en annan sak.

 

Eländet slutade inte med detta. Rapport hade även pratat med Dan Hedlin, professor i statistik och en av de intervjuade i rapporten.

Till forskarna hade professorn sagt att det är ett generellt problem att kritik inom en myndighet inte alltid når ledningen. I utredningen hade citatet förvanskats till att gälla endast Brå.

Hedlin var, för att utrycka saken milt, inte imponerad.

Det är så här bra journalistik ser ut. En undersökning med kontroversiella slutsatser och stort genomslag i tidningar, radio och tv nagelfars. Kritiska frågor ställs. Personer med sakkunskap letas upp och tillåts komplettera bilden.

Annat var det i måndags, då granskningen offentliggjordes och skiten träffade fläkten.

 

Först ut var Svenska Dagbladet, som under rubriken "Ny forskningsrapport: Brå viker sig för politisk press" upphetsat berättade om tystnadskultur, tvättade rapporter och kriminologer som kallats upp till justitiedepartementet för uppsträckning efter att ha producerat utredningar med icke önskvärda slutsatser.

Andra tidningar och tv-stationer hakade snabbt på, ledarskribenter gick igång och på de sajter där Brå anses vara befolkat av kulturmarxister som tillbringar dagarna med att försöka dölja att invandrare är överrepresenterade i brottslighet bröt karnevalsstämning ut.

Att storyn snart var stort uppslagen hos nära nog samtliga mediehus värda namnet hindrade givetvis inte diverse figurer i nätets undervegetation från att idissla sitt vanliga mantra om att pressen mörkar och censurerar.

Men så började kritiska synpunkter dyka upp. Kriminologer utanför Brå påpekade brister och faktafel i rapporten. Beatrice Ask, justitieminister under åtta år, sa att hon aldrig märkt att hennes departement utövat påtryckningar på Brå. En professor i sociologi röt till.

Journalistiken, som till sin natur är mer trendkänslig än en modebloggare, snappade givetvis snabbt upp vindens nya riktning. De medier som nyss trumpetade ut larmande rubriker gick nu all in på invändningarna.

Det är symptomatiskt att Svenska Dagbladet, den tidning som startade ståhejet, i går beredde stort utrymme åt en artikel med rubriken "Kritik mot Brå-rapport: 'Förvanskat det jag sagt'."

 

Hur kunde det bli så här tokigt? Jag tror att det finns ett par förklaringar.

Dels passade storyn perfekt in i samtiden. Kriminologi är en vetenskap som ifrågasätts i allt vidare kretsar och i ett polariserat offentligt samtal utsätts inte minst Brå för återkommande attacker och anklagelser om att förtiga brottsutvecklingen.

En rapport som hävdar att det inte går att lita på Brå var nästan för bra för att vara sann. En tidig julklapp för de stackars redaktörerna som sliter sitt hår i förtvivlan över att julen snart är här och en nyhetsfattig sömn brett ut sig över nationen.

Dels tror jag det handlar om att vi journalister är värdelösa på att granska vetenskapliga rapporter. Vi förstår oss inte på statistik. Siffror är rena kinesiskan. Akademiskt formulerade slutsatser svåra att analysera. Visst, det finns journalister med fackkunskap, men de är få.

En hel del smörja i genren har genom åren glatt publicerats av aningslösa redaktörer. (Ja, även i Aftonbladet).

 


Det är en sak att diverse ledarskribenter omedelbart kastade sig över granskningen, drog skadeglada slutsatser och började gapa om skandal. Det är deras jobb att larma och göra sig till och i ideologisk strid är det inte alltid så noga med kvaliteten på spjuten som kastas.

Det är en annan och betydligt allvarligare sak att nyhetsjournalistiken så okritiskt basunerade ut innehållet i en utredning som tycks vara behäftad med betydande brister.

Naturligtvis ska tidningar, radio och tv rapportera om ”Går det att lita på Brå?”. Och anledningar att granska myndigheten saknas inte.

Men sättet det skedde på imponerar inte.