En dominansuppvisning riktad mot SD-männen
Är det bara Sverigedemokrater som förstår vad makt är?
Vissa jobb är extra viktiga, för oss allihop, sådär så att det krävs en stor debatt om vem som ska få dem. Jag visste inte, fram till den här hösten, att läsa barnböcker på ett bibliotek var ett av dem. Jag hade ingen aning om att det var en position i samhället som var så brännhet. Jag visste, förrän nyligen, faktiskt inte att uppdraget fanns.
När jag tänkt på det så låter det som ett sådant knäck som om jag nog hade jag sett till att slingra mig ur. Men, så är jag inte drag queen. För det är förstås annorlunda för dem. Perukerna, pattarna, de farliga nittiominuterssminkningarna, alltihop är motsatsen till den sociala överenskommelsen på ett bibliotek, och den i barnunderhållning. Det är såklart en del av poängen, det fnissiga i att peta in sitt förbjudna alter ego och hennes uppkäftiga osmaklighet i synfältet på det präktigaste som finns: läsvurmande småstadsföräldrar.
Så fnissigt att lokala SD-politiker ville stoppa den skattefinansierade underhållningsprojektet, och alla andra blev rasande. Ja, ni vet, som de brukar bli. Varför då, då? Hatar SD konst, hbtq i allmänhet eller lösbröst i synnerhet? Nej, jag tror bara att Sverigedemokrater – och möjligen drag queens – är de enda som minns vad makt är.
När erfarna operabesökare inte gillar vad de hör så sätter de sig på händerna, om standup-publiken är kräsen så kan de hålla igen på skratten. Men annars är det de som står på scenen som styr, och vi i publiken är i deras händer, närvarar på deras villkor. Ingen kastar tomater på konsert, bua gör man inte ens när politiker håller tal offentligt. Den som håller i micken är den som har övertaget, bestämmer vad som ska hända och vad som placeras i våra huvuden. Vi sätter oss nedanför dem för att se och höra – inte för att tjafsa eller kritisera.
Att det som brukar sammanfattas som marginaliserade grupper sökt sig till scener är därför inte så konstigt. Hela 1900-talet är ett långt exempel på hur personer från samhällets utkanter sjunger, dansar och skojar sig till allmänhetens stöd, eller godkännande. Svarta artister med stjärnstatus krattade för medborgarrättsrörelsen och kärleken till bögarna var betydligt svalare innan de erövrade – eller uppfann – de folkliga underhållningsformerna.
De flesta i showbiz vet att det är så det fungerar. Hämtar man hem applåder för en sak så har den intoleranta omvärlden oftare överseende med en annan. ”Han må vara lite pervers, men jävlar vilken pipa!” kunde även de mest konservativa säga om Freddie Mercury, och på så vis mjukades sinnena upp. För någons kulturella status kan avgöra om dennes beteenden är socialt accepterade eller inte, det vet alla som, ja, levt ett människoliv.
En drag queen leker med de här mekanismerna, med vad man kommer undan med för att man står på en scen, det är det som är showen. De retar oss heteros, leker med kvinnligheten och de som åtrår den, allt det som andra håller som så allvarligt och högtidligt. Drugorna söker allas blickar men kan inget mer än att bli iakttagna – klassiska drag-nummer är att mima dåligt – och att göra detta performance på de svennigaste, borgerligaste institutionerna har därför en poäng i sig. En drag show är en dominansuppvisning, riktad mot SD-männen. Varför skulle de subventionera den?