Fler liberaler än journalister dök upp på presskonferensen
Ett litet parti är aldrig så obetydligt som när ny kriminalpolitik ska presenteras.
Således var fler politiker och pressnissar än reportrar på plats då Liberalerna i dag lade fram nya förslag ”för en bättre brottsbekämpning”.
Fyra journalister hade släpat sig till Riksdagens presscenter, stämningen var sensommarloj, inte ens den normalt så jovialiske och bullrige partiledaren Johan Pehrson var riktigt på hugget.
När Moderaterna härom dagen ville prata kriminalpolitik köade pressens representanter.
Men så är det ju också högerpartiet och Socialdemokraterna som turas om att äga justitiedepartementet och vad diverse stödpartier till höger och vänster tycker är det inte så noga med.
Pehrson tog en klunk vatten, harklade sig, tog en ny klunk vatten, harklade sig lite till och sköt fart.
Verkligheten är brutal, förklarade partiledaren, den grova kriminaliteten tar liv, drömmar krossas.
Så vad göra? Mer buggning och dna-topsning, nya ungdomspåföljder, straffskärpningar...
Partiledaren harklade sig ännu en gång, drack ännu mer vatten, pressnissar ilade runt mellan de glest besatta stolsraderna och delade ut broschyrer.
Paulina Brandberg, en åklagare som gjorde sig ett namn som rivig kriminalpolitisk debattör i sociala medier och nu är liberal riksdagskandidat, tog över showen och utvecklade argumentationen.
En del av förslagen låter vettiga. Som exempelvis paragrafer som täpper till en del luckor i nuvarande vapenlag. Det är inte klokt att gangsters kommer undan med att bygga om startpistoler till livsfarliga vapen.
Annat är mer svårsmält. Som kravet på utökad buggning. I Liberalernas värld ska i framtiden den hemliga rumsavlyssningen knytas till och följa den misstänkte.
Vilket ju i förstone rimligt. Gangsters tenderar ju att prata även i andra miljöer än de avlyssnade.
Men då polisen inte sällan inte har en aning om hur en misstänkt kommer att röra sig måste ju betydande svängar tas ut och alla möjliga och mindre möjliga sammanhang buggas.
Jag antar att det inte finns anledning att förvånas. Det politiska racet mot avskaffande av all form av skydd för integriteten nådde Formel 1-hastighet för länge sedan.
Den tredje och sista liberalen att ta till orda var Juno Blom. Hon talade med hetta och passion om att stärka barnens skydd i strafflagstiftningen med ett nytt brott, misshandel mot barn.
Det här är en roll som passar Blom betydligt bättre än då hon som partisekreterare under några år gjorde håglösa försök att få väljarna att tro att Liberalernas hela tiden sjunkande siffror i opinionsmätningarna snart skulle vända.
Hennes förslag lät intressant, någonting liknande ligger i och för sig på regeringens bord, men där har det samlat damm sedan 2016.
Pehrson harkade sig lite till, drack lite mer vatten, presentationen var över på en kvart, Ekot ställde ett par frågor, TT undrade någonting, SVT ville ha enskild intervju.
Större än så var inte intresset.
Vad har egentligen partier som trängs runt fyraprocentspärren för möjligheter att nå ut med sin kriminalpolitik?
Det vore mig främmande att försöka förklara för sluga partisekreterare hur de ska sköta sitt arbete, men att försöka vara lika tuffa som moderater och sossar är inte nödvändigtvis en lysande idé.
Ett alternativ är kanske att försöka vara originell. Att lägga förslag som överraskar.
Jag förstår att det låter läskigt, men det går ju alltid att luta sig mot rikspolischef Anders Thornberg. Denne gör ju inte mycket annat än att tjata om betydelsen av brottsförebyggande åtgärder.
Johan Pehrson tog ännu en klunk vatten och harklade sig.
Ekot ville visst ställa ytterligare en fråga.