Världens plågsamt naiva syn på Kina
Med en lätt omskrivning av några textrader från Leonard Cohen går det att sammanfatta Kinas inställning på följande sätt.
"First we take Hongkong, then we take Taiwan".
Omvärldens uppvaknade inför Kinas aggression är plågsamt naiv.
Givetvis gör världen helt rätt när den protesterar mot de säkerhetslagar som Kina infört i Hongkong. Lagarna innebär att Kina i praktiken river sönder det avtal som man skrev under den 1 juli 1997 då Storbritannien lämnade tillbaka den brittiska kronkolonin till Kina.
Jag bevittnade själv det kinesiska intåget vid gränsen. När jag såg de beväpnade kinesiska soldaternas stenansikten medan de stod i givakt på de rullande lastbilsflaken kändes det som att detta aldrig kunde sluta bra.
Kina lovade då att Hongkong skulle få behålla sina demokratiska fri- och rättigheter och sitt brittisk-inspirerade rättssystem i minst 50 år. Allt enligt konceptet "ett land, två system".
Men därefter fanns det inga som helst garantier för vad som skulle hända med Hongkong.
Så frågan är vad världen hade väntat sig? I kommunistpartiets ögon har det alltid bara varit en tidsfråga när demokratin i Hongkong skulle upphöra. Skulle man vänta till 2047 eller slå till tidigare. Att för evigt garantera någon slags särställning för Hongkong har det aldrig varit tal om.
Därför känns de västerländska reaktionerna nu som mer än lovlig naiva.
Här har vi att göra med ett av världens mest totalitära samhällen. En diktatur där det kinesiska kommunistpartiet är allsmäktigt och inte accepterar att någon försöker utmana dess makt. Risken att demokratiaktivisternas demonstrationer skulle sprida sig till övriga Kina skrämmer ledarna i Peking.
Muckar gräl
Livstidspresidenten Xi Jinping beslöt sig därför för att sätta stopp för Hongkongs frihet redan nu och inte vänta till 2047. Kinas gradvisa erodering av dessa friheter har pågått i snart 20 år.
Det hade varit en större överraskning om Kina på något sätt gett efter för Hongkongbornas rättmätiga krav att få behålla sina friheter oinskränkta åtminstone till 2047.
Kinas internationella makt har de senaste 20 åren vuxit på ett oroväckande sätt. Detta samtidigt som USA fått en president som visserligen muckar gräl med Kina men i övrigt vill att USA isolerar sig och därmed ger Kina ett gratistillfälle att utnyttja det maktvakuum som uppstått.
Något som Peking inte varit sena att utnyttja.
Kina hittade på systemet med "ett land, två system" för att återinförliva territorier som man anser tillhör dem som Hongkong, Macau och Taiwan. Konstruktionen var ett lockbete för att försäkra de små munsbitarna om att de kunde få behålla sin särställning även om de åter blev en del av Kina.
Nu visar det sig vad Kinas egentliga intentioner är.
Därmed är konceptet också dött.
Varningssignal
Utvecklingen är en stark varningssignal till Taiwan att de fredliga försöken att få dem att ge upp sin frihet och bli en del av Kina är över. I fortsättningen är det vapenmakt som gäller. Ingen kan längre vara så dum att den tror att Kina skulle tillåta Taiwan att behålla sina demokratiska fri- och rättigheter ifall de blev en del av Fastlandskina.
Därmed höjs också insatserna i det geopolitiska spelet mellan USA och Kina. USA har förbundit sig att skydda Taiwan i händelse av ett kinesiskt angrepp. Kina försöker hela tiden testa hur stark USA:s vilja är. Kinesiska krigsflygplan slickar ständigt Taiwans territorium. Kinesiska krigsfartyg övar regelbundet i Taiwansundet.
Xi Jinping har flera gånger uttalat direkta hot om att Taiwan ska införlivas med Kina, med våld om så krävs.
Människorna på den lilla ön som bröt sig loss från Folkrepubliken Kina 1949 kämpar oförtrutet vidare för att bevara sin ställning som den numera mest framstående demokratin i Asien. Den kvinnliga presidenten Tsai Ing-wen blev nyligen återvald inte minst eftersom hon motsätter sig varje försök att låta Kina svälja Taiwan. Men för att inte reta upp Peking i onödan har hon avstått från att utropa självständighet trots att Taiwan med alla måttstockar är en helt egen nation.
I det korta perspektivet är risken för en kinesisk invasion av Taiwan liten. Riskerna är helt enkelt för stora för makthavarna i Peking. Även om väldigt få länder numera erkänner Taiwan av rädsla för repressalier från Kina så skulle ett kinesiskt angrepp betraktas som en oacceptabel handling av omvärlden. Ett krig med USA kan inte uteslutas.
Men frågan är hur det blir på sikt. Kommer USA att skydda Taiwan till varje pris?
"I am guided by the beauty of our weapons" sjunger Cohen i "First we take Manhattan" (then we take Berlin). Det skriver säkert Xi Jinping under på.
Kina är en framtida supermakt med stark militär utveckling. Så länge kommunistpartiet håller i trådarna måste omvärlden börja se Kina för vad det är. En aggressiv stormakt med globala ambitioner att sprida sitt totalitära samhällssystem. Inte bara en attraktiv marknad för västerländska företag.