Politikerna misshandlar språket – journalisterna sväljer alla förklaringar

Ordtrixande är en väl etablerad teknik i politiken sen åtminstone ett par tusen år tillbaka. Men det spelet ställer höga krav på politikernas språkliga förmåga. Ty bland deras åhörare, väljare eller underlydande, finns en icke sällan befogad misstänksamhet mot listiga formuleringar. I vår tid anlitar vi dessutom förmenta specialister på politiskt språk, journalister, med uppgift att förklara eller rentav avslöja övermåttan smarta ordval.

Dagens svenska politiker tycks emellertid ha fjärmat sig från äldre tiders mer utvecklade talekonst, om av egen oförmåga eller en tilltagande underskattning av publikens förmåga att hänga med.

 

Det är till exempel inte troligt att den elakaste partiledaren, Ebba Busch (KD), begrep vad hon själv sa när hon anklagade regeringen för att med ”berått mod” ha orsakat den höga dödligheten i coronapandemin. Hon kanske trodde att ”berått” betydde någonting i stil med slarvigt. I själva verket beskyllde hon regeringen för uppsåtligt massmord med sitt val av en ålderdomlig juridisk formulering.

KD-ledaren Ebba Busch.

De senaste årens mest spektakulära uppvisning i svenska politikers språkliga oförmåga inträffade för bara några år sen på den årliga sammankomsten i regi av Folk och Försvar. Alla politiska partier deltog, hundratals personer var där.

Bombliberaler, högerpartister och andra Nato-anhängare ville förstora hotet från Ryssland. Riksdagen hade sen 2015 enats om att beskriva detta hot med formuleringen ”ett enskilt militärt angrepp mot Sverige är osannolikt”.

Och det kan väl de flesta av oss gå med på. Men för Nato-aktivisterna var det inte tillräckligt hotfullt. Så under ett års tid satt man i hårda förhandlingar med alla politiska partier för att få fram en mer kraftfull beskrivning av det ryska hotet.

Till slut fick man med sig alla utom Vänsterpartiet på den nya formuleringen ”ett väpnat angrepp på Sverige kan inte uteslutas”.

 

Vad ingen närvarande politiker begrep var att denna ”skärpta” formulering i själva verket, och tvärt emot aktivisternas avsikt, hade minskat på det ryska hotet.

”Osannolikt” är nämligen till sin språkliga innebörd mer sannolikt än något som ”inte kan uteslutas”. Eftersom praktiskt taget ingenting i sinnevärlden kan uteslutas.

När statsminister Stefan Löfven i den fortsatta diskussionen råkade använda den äldre, och således mer hotfulla, formuleringen om ”osannolikt” väckte det bestörtning bland högerns konferensdeltagare. ”Ett haveri”, jämrade sig den liberale partiledaren Jan Björklund. Och enligt Ulf Kristersson (M) var det ”olyckligt” att Stefan Löfven ”backat från en skärpt formulering som vi jobbat med mer än ett år”. Han begrep alltså inte att man under all denna tankemöda mildrat i stället för skärpt formuleringen.

Ulf Kristersson (M).

Vad konferensdeltagarna än mindre observerade i sin upprördhet var att ÖB Micael Bydén framförde en egen och betydligt skarpare formulering i debatten: ”Sannolikheten för ett väpnat angrepp är låg.”

Låg sannolikhet är sannolikare än något som är osannolikt. Salig Tage Danielsson hade kunnat göra ännu ett strålande revynummer om somliga politikers osannolika virrighet men sannolika språkförbistring.

 

Mer oroande än politikernas bristande förmåga att förstå svenska är att gräddan av Sveriges politiska reportrar satt i publiken och åhörde vimsandet utan att någon av dem begrep vad de hörde eller ens såg komiken i förvirringen. I efterhand var vi ytterst få, men mindre fina, journalister som beskrev fiaskot. Och sen dess tycks ingen, vare sig politiker eller finjournalist, låtsas om saken. Livet fick gå vidare som om inget hänt.

För närvarande pågår ett liknande ordbedrägeri inför öppen ridå. Elisabeth Svantesson och liknande moderater meddelar triumferande och gång på gång att det bara var ”samhällsspridningen” av covid-19 som orsakat den höga dödligheten bland Sveriges äldre befolkning. Det betyder alltså att det var Försynen, slumpen eller Gud Fader i sin outgrundlighet som ligger bakom coronadöden i Sverige.

Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson

En sådan tanke passar högern perfekt. För då var det inte nedrustningen av åldringsvården, besparingar på materiel, de många låg-avlönade timanställda som inte har råd att stanna hemma vid misstänkt förkylning, eller andra ekonomiska eller politiska orsaker bakom den höga dödligheten. Alltså finns inga politiska förklaringar och inga politiskt skyldiga.

Fräckt nog hänvisar Elisabeth Svantesson och likasinnade till den statliga Coronakommissionen för sitt försvar.

Sant är att Coronakommissionen yttrat att ”samhällsspridningen” är den främsta orsaken till all död. Det är förstås en självklarhet. Ingen ”samhällsspridning”, ingen död. Stor ”samhällsspridning”, mer död. Det är bara ett floskelresonemang.

 

Men frågan var en helt annan. Nämligen varför tre fjärdedelar av våra döda i covid-19 befunnit sig i samhällets omvårdnad på ålderdomshem eller utsatta för hemtjänst.

Också på den, mer precisa frågan, hade Coronakommissionen svar: nedrustningen av åldringsvården, besparingar på materiel, de många lågavlönade timanställda och liknande ekonomiska/politiska förklaringar.

Tacka f-n för att Moderaterna, som bär huvudansvaret för nedrustningspolitiken, föredrar den innehållslösa floskeln ”samhällsspridning”.

Men det är inte det värsta. Moderater är moderater. Det värsta är alla journalister som slutit upp kring floskelförklaringen. Som om det inte längre ingick i vårt yrke att förstå svenska språket.


För övrigt anser jag att…

… den akademiska hatgruppen Mewas på Facebook som sprider propaganda om de svenska coronafiaskot borde höra bättre hemma i USA. Sverige ligger trots allt bara kring plats 26 i Europas dödsstatistik. USA har med fyra procent av jordens befolkning åstadkommit 20 procent av de döda. Nu över en halv miljon.
… den styrelseledamot i föreningen Jaktkritikerna som i Aftonbladet (24 feb) krävde ”stopp för troféjakt på tiger i Afrika” väl motsvarar mina föreställningar om jakthatarnas allmänna naturkunskap.