Killarna på högstadiet lät som Tobias Andersson då också
Det var inte så mycket formuleringen som fick mig att hoppa till som varifrån den kom. ”Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp, Kabul!” skrev Sverigedemokraternas Tobias Andersson på Twitter häromdagen.
Det går förstås att bli både upprörd och indignerad över att SD:s kandidat till justitieministerposten flörtar med 1940-talsretorik, men det är också ganska poänglöst. Partiet skapades i ett korsdrag mellan dånazism, nynazism och 1990-talets brötiga skinheadkultur och inte någon gång har man klarat granskningen när det kommer till de extrema inslagen i partikroppen. 214 av SD-kandidaterna i valet om en dryg vecka visade sig ha kopplingar till högerextremism eller nazism i en rapport som släpptes häromdagen. Det är, förstås, betydligt fler än från samtliga övriga partier tillsammans. Men nazism är inte längre ett stoppord för svenska väljare, om man ska tro den senaste tidens opinionsmätningar.
Nej, det som fick mig att reagera är att Tobias Andersson är från Skövde och, mer precist, att han gick högstadiet på Stöpenskolan, precis som jag fast femton år senare. Det är en sorts uppsamlingsskola för landsortsungar i närliggande byar, där det enda man kunde göra mellan lektionerna var att sitta i uppehållsrummet eller snatta lösgodis på Ica-butiken bredvid.
Undra på att folk blev nazister, kan man tänka, för det var sannolikt den vanligaste identiteten på min högstadieskola i slutet av 1990-talet. Det var torshammare, bomberjackor, heilande i skolkorridoren och dagdrömmar om att åka in till Skövde och ”slåss med turkarna” (som i regel var invandrarbarn från minoriteter som flytt just turkarnas förföljelse, men ändå). Killarna på högstadiet lät som Tobias Andersson då också, med skillnaden att de vare sig då eller senare hade höga positioner i svensk offentlighet.
Det hade förstås gått att bli lite nostalgisk över minnet av tiden då den här väldigt 90-talstypiska folkhemsfascismen var en angelägenhet för skoltrötta tonårskillar med skrala framtidsutsikter och inte präglade Sveriges – förmodligen – näst största riksdagsparti. Min högstadietids Tobias Andersson satt i uppehållsrummet och kastade baksnus på varandra. De hatade invandrare, för det gjorde man på den tiden också, men politik var de helt ointresserade av. Att någon av dem skulle ta sitt hat hela vägen till riksdagen var en tanke som ingen någonsin tänkte. Det var långt mellan Stöpenskolan och Helgeandsholmen i Stockholm på den tiden. Men inte längre, tydligen.
Vi befinner oss i vad som kan bli de sista skälvande dagarna innan Sverige har ett högerextremt parti i regeringsställning, eller åtminstone som regeringsunderlag för en treklöver med borgerliga småpartier i beroendeställning. Det följer mönstret från flera andra länder i Europa. De traditionella högerröster som varnat för att Sverigedemokraterna kan växa på deras egen bekostnad trodde ändå knappast att de skulle få se sig passerade i storlek redan vid första försöket.
Å andra sidan, varför ska väljare med konservativ slagsida rösta på Moderaterna, när deras ledare plötsligt hyllar Sverigedemokraterna för att ”inget annat parti har varnat för att Sverige inte kan ta emot så många invandrare”? Varför ska de rösta på en liberal ledare som lovar att Jimmie Åkesson kan lita på dem, när det finns ett anti-liberalt original att gå direkt till?
Jag inbillar mig att många moderater plågas av en återkommande mardröm de här dagarna, ett sorts värsta möjliga scenario: Tänk om vi öppnat dörren för att låta killarna i uppehållsrummet vulgarisera svensk offentlighet bara för att se SD gå om oss och så får vi ÄNDÅ färre mandat än de rödgröna.