Boken om John Kennedy visar USA:s förfall under Trump

Donald Trump fortsatte i söndags sitt ljugande om att han vann valet.

Han talade på en konservativ konferens i Florida. I radion hör jag Trumps självgoda och om uppmärksamhet vädjande röst. Jag går till arbetsrummet och tar fram journalisten Theodore Whites klassiker The Making of the President. På svenska blir titeln ungefär Så skapades presidenten. Whites bok handlar om den amerikanska valkampen mellan John Kennedy och Richard Nixon 1960, den som Kennedy vann, och blev ett standardverk därför att White med nit och röntgenblick skildrade kandidaterna från deras vånda och beslut att ställa upp, över primärvalen och fram till Kennedys seger.

Det är ett välskrivet, makalöst detaljerat och fortfarande lärorikt reportage om USA och politiker och politik.

 

Theodore White var en ruggad reporter som yrkesmässigt växte upp i andra världskrigets Kina, fortsatte till efterkrigstidens Europa och höll på att råka illa ut när han kom hem till Amerika. Senator Joseph McCarthy jagade kommunister och förstörde livet för åtskilliga i den amerikanska offentligheten, de som någon gång tänkt en självständig tanke bortom den hysteriska kommunistskräcken.

White klarade sig med äran i behåll, han angav ingen, föll inte till föga utan försökte tvärtom försvara en diplomat som hade begått synden att skriva sakliga depescher från Kina där han förklarade varför kommunisterna kunde vinna. Det räckte med att skriva sakligt för att själv bli anklagad för att vara kommunist.

De lydiga tjänstemännen i statsförvaltning och media hann emellertid inte krossa Theodore White innan McCarthy störtades med orden:

Har ni ingen anständighet?

De orden yttrade advokaten Joseph Welch som framträdde i en av McCarthys skådeprocesser nionde juni 1954. Plötsligt var McCarthy inför TV-kamerorna naken och maktlös i sin ondska.

Fyra ord gjorde slut på honom. Fyra ord bröt den svarta magin. Hans republikanska kolleger i senaten uttalade ett misstroendevotum, han frystes ut av sitt eget parti, pressen spelade inte längre med i McCarthys hets och hat.

 

Theodore White kom ur krisen med orubbad tro på amerikansk demokrati. I första kapitlet i presidentboken skriver han med entusiasm och kärlek - jag finner inget annat ord - om det amerikanska valsystemet:

...vallokalerna har stängt. Bra eller dåligt, vilket beslutet än blir kommer Amerika att acceptera det - och slå ner på varje person som motsätter sig valresultatet, trots att det går emot miljoner amerikaners röster. Röstningen är ett uttryck för den nationella viljan, det enda alternativet som finns till våld och blod. Valresultatet ska försvaras som man försvarar själva civilisationen.

Jag vet inte hur White betraktade historien men de flesta av oss ser den nog som en rörelse framåt. Oavsett hur medvetna vi är om nyckfullheten i våra privata liv och samhället lever vi ändå som om det finns en riktning. Något annat är inte möjligt.

Med rörelsen framåt följer den undermedvetna tanken att vi också blir kunnigare, klokare, hederligare. Klimatförstörelsen är en biprodukt av vår uppfinningsrikedom och företagsamhet; det ska vi rätta till. Nationalismen är en spillra från mindre upplysta tider; den kommer att försvinna. Ivern att underkasta sig en stark ledare är inget för vår tids upplysta människor; de som ändå dyrkar ledaren kan botas med förståelse och utbildning.

 

Theodore White jämförde den tyska Weimarrepublikens snarlika valsystem med det amerikanska.

Weimarrepubliken resulterade i Hitler. Amerikanerna har fått Lincoln, Wilson och två Roosevelt, skrev han.

Vilken förtröstan det låg i de orden. Vilken tro på framtiden.

Donald Trump talade i söndags på en konservativ konferens i Orlando.

Och nu har amerikanerna haft Trump som hetsade mobben att storma Kapitolium.

Och nu har amerikanerna republikanska ledamöter i representanthuset och senatorer som heller inte accepterar valresultatet och som fortfarande är följsamma lakejer till Trump.

Och i söndags reste sig vuxna amerikaner, personer med ansvarsfulla arbeten och förtroendeposter, och ropade vi älskar dig! när Trump upprepade sin stora lögn.

Och alla kan se hur sårbar världens största demokrati är.

Det är skrämmande och tankeväckande. Inte bara för amerikaner.