En parad av usla fadersfigurer

Uppdaterad 2021-04-06 | Publicerad 2021-04-03

En presskonferens ägde nyligen rum i en Uppsalaträdgård med anledning av den nedlagda våldtäktsutredningen mot före detta justitiekanslern Göran Lambertz. Kvinnan som anmälde honom för våldtäkt har tidigare beskrivit Lambertz som en mentor, en extrapappa. Det är i hans, extrapappans, trädgård som hon utmålas som lögnerska, fresterska och bedragerska i livesändning.

 

 

Presskonferensen, som bland annat har kallats för "haveri" och "ett groteskt stycke mediehistoria", fick mig att tänka på fadersfigurer.

Extrapappor, mentorer – mäktiga män med så stora vingar att de gärna är värddjur åt yngre, oerfarna kvinnor som kan få arta sig i deras vingars skugga.

Som allmänbegrepp betraktat har fadersfiguren urmysiga konnotationer. Varm mjölk, goda råd, Gandalf, kanske en rökrock?, comes to mind. Gandalf i rökrock, möjligen. I vinröd bomullsfrotté och med svart krage helst, men det är i ärlighetens namn umbärligt.

Destillerat representerar ordet en slags palmlund av förtroende och vägledning. Ni hör ju; ordet "fader" framför ordet "figur". Nästan som pappa! Det bär löften om skydd och en slags villkorslöshet. Någon som säger nä, investera inte allt du äger i kryptovalutor. Någon som skjutsar hem en när man är för full. Någon som inte kladdar, kan man anta. Bör man iallafall kunna anta.

 

 

Men det kan man förstås inte anta. Särskilt som ordet är märkligt besudlat och behäftat med folk som äcklar sig. (Kladdar, om man så vill – eller kanske tafsar, om man vill tala Lambertzska? Det gör tyvärr inte jag, så ursäkta om jag blandar ihop de helt olika grejerna oönskad beröring på armen och oönskad beröring på benet.)

Jag tänker på George Michaels låt Father figure.

I will be your father figure
(Oh baby)
Put your tiny hand in mine

(I'd love to)
I will be your preacher teacher
(Be your daddy)
Anything you have in mind.

Ew.

 

 

Jag tänker på Donato Sarratore i Min fantatiska väninna, en man som den, då tonåriga huvudpersonen Elena, ser som en upphöjd pappafigur, mycket bättre än kvarterets våldsamma pappor som kastar sina döttrar genom fönster ibland. Han smickrar, lyssnar, uppmuntrar hennes läsning och förgriper sig på henne en natt, medan hon låtsas sova. En fiktiv person, men..

Jag tänker på finska artisten Linda Maria Roine som vittnat om att hon ofredades sexuellt av mannen som hon betraktade som sin extrapappa – en man som senare blev känd som Finlands kulturprofil. Rättegång mot mannen, som nekar till alla anklagelser, inleddes i december.

Jag tänker på 28-åriga författaren och artisten Amy Oestreicher som berättat att hennes röstcoach, mentor och gudfar – en person som hon litat mycket på ända sedan hon var barn, började ofreda henne sexuellt.

Jag tänker på en text av skribenten MC Easton. Texten skildrar hur en betydligt äldre författare, en person som varit henne nära mentor i sex år, plötsligt började komma med närmanden.

Jag tänker på pappafigurer och "mentorer" till kvinnor jag känner, som ersatt goda råd med inviter och kanske frågor om nudes.

 

 

Den fallna extrapappan återkommer igen och igen, både som kulturell arketyp och figur på löpsedlarna och jag tycker alltid att det är lika våldsamt.

Och svårt att begripa. Vare sig det handlar om övertramp eller direkta övergrepp – varför krumbukta sig med den kyskaste av relationer om köttet nu är så himla, himla svagt?
Eller är det ett (ensidigt) förspel där den sedesamma inramningen gör övertrampet ljuvare? Orimligheten, sprickan, är kanske det skönaste stället att kittla på – men vad vet jag, jag är inte någon "fadersfigur".
Extrapappan som under åratal duperar förtroendet med goda råd för att sen börja äckla sig är för mig mycket läskigare än någon "fresterska" i världen.