För högern finns viktigare saker än äldre människors dödlighet
Den svenska överdödligheten i coronapandemin, jämfört med framför allt våra grannländer, har politiska orsaker. Så långt tycks alla vara överens.
Men så fort vi närmar oss frågan om vilka dessa politiska orsaker skulle vara upphör enigheten. En legion av liberala ledarskribenter och självutnämnda medicinska experter i morgonpressen, på sistone till och med nationalekonomer, söker orsaker i regeringens bristande förmåga. Varvid man förnumstigt rekommenderar kraftfulla åtgärder som munskydd och hel eller partiell nedstängning av samhället eller ett utökat testförfarande eller utegångsförbud.
Alla dessa expertförslag kännetecknas av att de, utan påtagliga effekter, till och från tillämpats i europeiska länder som drabbats hårdare av pandemin än Sverige.
Det är ändå fullt begripligt att politiker vill placera Svarte Petter hos sina motståndare. Som när Ebba Busch (KD) menade att sossarna avsiktligt (”med berått mod”) tagit livet av tusentals medborgare.
Eller när Ulf Kristersson (M) med stöd av Coronakommissionens första delrapport den 15 december belåtet konstaterade att allt var regeringens fel. Eftersom Coronakommissionen i förbigående påpekat att det står skrivet i Regeringsformen, alltså grundlagen, att regeringen styr riket.
Varvid sossarna värjde sig med att de borgerliga, i huvudsak moderaterna, ansvarar för sjukvården i 19 av Sveriges 21 regioner. Särskilt i Stockholm där dödligheten i pandemin varit störst. Varför Svarte Petter således hörde hemma hos moderaterna.
Men nu hade Coronakommissionen haft betydligt mer att säga än det där om regeringens ansvar enligt grundlagen. När det gällde överdödligheten inom den svenska åldringsvården pekade man på en serie förklaringar: bristande bemanning och utbildning, beroende av timanställda, besparingar på medicinsk utrustning och sjukvård.
Den uppräkningen av förklaringar är i högsta grad politisk. Den kan nämligen sammanfattas i tre ord. Privatisering, besparingar, vinst.
Samma logik råder ju inom vård och omsorg som inom skolväsendet. Skattebetalarna betalar, de privata ägarna skapar vinst genom att dra in på resurserna. Försämrad vård än lönsamt. Ökad dödlighet är därför också lönsamt.
Detta är ingen åsikt, bara ett enkelt matematiskt samband.
Så var hamnar då Svarte Petter? Det är en intressant fråga som såväl sossar som moderater undviker.
Idén om att vård och omsorg ska vara lönsam och helst privatiserad uppstod redan på 80-talet i högervågen bakom Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Skatterna ska sänkas och den offentliga sektorn minskas i samma takt. Lägre skatter för de rika ökar välståndet bland de fattiga (en tankegång jag senast såg formulerad för bara ett par veckor sedan på Svenska Dagbladets ledarsidor).
Detta är förstås renodlad högerpolitik. Åt den som har skall varda givet. Och de som inte har får ta sig i kragen. De rika är förtjänta av att vara rika. De fattiga får skylla sig själva. Om de inte tar sig i kragen. Och så vidare.
Man kan inte förvåna sig över att den politiska högern vill driva högerpolitik, inte ens moralisera över den saken.
Det man kan förvåna sig över är att sossarna lät sig svepas med i 80-talets högervåg. Också bland dessa medlöpare började man tala om New Public Management, en föreställning om att även en stat och dess institutioner skall drivas som ett börsföretag, med besparingar för att skapa vinst.
Nu trettio år senare ser vi hur inhuman den politiska ideologin är.
Den extremt höga dödligheten inom svensk åldringsvård är ett politiskt sår som, vet jag, provocerar mången högerextremistisk nätskribent. Man upplyser mig ständigt om att privat åldringsvård kan vara alldeles utmärkt och att folk minsann också dör på kommunala hem för gamla.
Båda påståendena är sanna. Invånarna i Djursholm kan efter behov erbjudas en fantastisk åldringsvård i privat regi. Den är nämligen också lönsam eftersom den är dyr. Och vad den kommunala åldringsvården beträffar är den, liksom hela vårt land, förgiftad av den NPM-ideologi som uppstod redan för trettio år sedan. Kommunerna använder den privata besparingsvården som riktmärke för sina kostnader. Man kan säga att ribban läggs där lönsamheten uppstår. Eller enklare: det är detta som kallas för Marknaden, en mystisk opolitisk kraft som enligt högerns idé om ”den osynliga handen” ordnar allt till det bästa. Därför vår höga dödlighet inom Nordens mest privatiserade åldringsvård.
Det borde till och med den modernaste sossepolitiker kunna begripa.
Inom högern vet alla hur det ligger till. Men för högern finns viktigare politiska hänsyn än äldre människors dödlighet.
För övrigt anser jag att…
… det knappast var politiskt briljant av statsministern att julshoppa personligen. Å andra sidan är Stefan Löfven med stor sannolikhet den enda statsministern i Europa som inte har tillgång till särskilda lakejer för sådana småärenden.
… vissa vinskribenter, särskilt en, borde åtalas för antingen falsk marknadsföring eller bedrägeri. Det är inte möjligt att vartenda bordsvin skall bedömas med fyra eller fem getingar.
...