Måtte den friande domen om Hermansson leda till slut på den banala debatten
Ann-Sofie Hermansson, tidigare ordförande i kommunstyrelsen i Göteborg, vann som väntat förtalsrättegången.
Måtte dagens dom innebära slutet för den banala debatt som målet har utlöst.
En förutsättning för att kunna förstå Göteborgs tingsrätts resonemang är att vara något så när insatt i bakgrunden till åtalet.
I mars 2018 skulle Göteborgs stad arrangera en visning av filmen "Burka Songs 2.0" med efterföljande panelsamtal.
Populistisk och antiintellektuell vrede bröt ut på GP:s ledarsida, varefter kommunen fick kalla fötter och ställde in arrangemanget.
I ett blogginlägg uttryckte Ann-Sofie Hermansson, vid denna tid socialdemokratisk ordförande för kommunstyrelsen, stöd för beslutet.
Hon passade dessutom på att i ytterligare inlägg svinga vilt mot de två kvinnor som skulle ha hållit i panelsamtalet, Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, aktivister i Muslimska Mänskliga rättighetskommittén, MMRK.
Kvinnorna polisanmälde Hermansson för förtal. En anmälan som snabbt och inte oväntat slängdes i papperskorgen av åklagare. I stället valde de att väcka ett så kallat enskilt åtal.
Nej, anser tingsrätten. Att benämna de två aktivisterna som "extremister" och "favorit-extremister" är inte förtal.
Det är en klok avvägning. Vad är egentligen en extremist? Påståendet är svävande. Svaret ligger i betraktarens öga.
Domstolen påpekar att kvinnorna tillhör en organisation som har bjudit in dömda terrorister till seminarium. De har själva i uttalanden förringat jihadism och terrorresor. Personer som åkt för att strida för IS har beskrivits som "politiserade muslimer".
Svårare, anser tingsrätten, är det att bedöma två andra påståenden som Hermansson har gjort om kvinnorna:
Att de ska ha "försvarat terrorister" och "avfärdat antiterrorinsatser mot bl.a. IS-krigare".
Det här är, påpekar domstolen, påståenden "som typiskt sett är ägnade att utsätta målsägandena för andras missaktning" och därför i och för sig är förtalsgrundande.
Men det räcker inte för att döma för förtal. En domstol måste också ställa sig frågan om det var försvarligt att lämna uppgiften, om den är sann eller står på skälig grund.
Med tanke på uttalanden som de själva och som MMRK har gjort var det försvarligt att inom ramen för debatten som bröt ut efter den inställda filmvisningen att skriva som Hermansson gjorde, anser domstolen.
Jag upplever domen som väl avvägd och pedagogisk.
Förmodligen är det att begära för mycket, men det vore en lisa för själen om dagens besked från Göteborgs tingsrätt satte punkt för all den enfald som bråket har utlöst.
Varför stoppades ens "Burka Songs 2.0"? Nej, det är inte en film där beslöjade kvinnor lovsjunger Islamiska staten eller prisar martyrer som offrat sina liv Allahs namn.
Regissören Hanna Högstedt skulle göra en film om det franska slöjförbudet. Men idén höll inte och hon skildrade istället sitt misslyckande. Mer kontroversiellt än så var det inte.
Politiker ska i möjligaste mån hålla sig undan konsten. Det gäller lika mycket socialdemokrater i Göteborg som sverigedemokrater i Sölvesborg.
Och inte nog med det. Det enskilda åtalet har dessutom lett till ett skyttegravskrig där de två lägren på påfrestande hög volym varnat för civilisationens snara undergång.
"Om Hermansson frias kommer domen sannolikt bidra till islamofobins fortsatta normalisering och med den en fortsatt underminering av det demokratiska samhället", skrev 40 opinionsbildare i en debattartikel.
Nu är dessbättre inte domen ett demokratiskt hot. Snarare ett försvar för demokratin, då en förutsättning för sådan samhällsordning är en vidsträckt yttrandefrihet.
Men det har inte varit ett dugg bättre på andra sidan. "Islamister tar lagen som gisslan" utbrast Svenska Dagbladets ledarsida härförleden och tankesmedjan Timbro finner det "djupt obehagligt med politisk rättegång".
Vad är egentligen problemet? Är det inte i själva verket bra att två personer som känner sig förtalade av en mäktig politiker har rätt att få sin sak prövad?
Det har bland vissa borgerliga opinionsbildare uttryckts farhågor om att detta bara är början. Meningsmotståndare ska skrämmas till tystnad med hot om juridiska repressalier.
Jag är inte så säker på det. De två kvinnorna som väckte åtal döms som förlorare att betala Hermanssons rättegångskostnader. 190 000 kronor.
Något säger mig att risken för en så pass saftig ekonomiskt smäll kommer att ha en nedkylande effekt på personer som till äventyrs funderar på förtalsåtal som politisk metod.