Corbyn tog inte sista chansen
LONDON. Den avslutande TV-duellen var Labourledaren Jeremy Corbyns sista chans att vända valvinden. Han behövde få in ett knock-out slag mot Boris Johnson.
Han misslyckades.
De konservativa går mot valseger. Brexit rycker närmare.
Jag hade förväntat mig att Jeremy Corbyn skulle vara den av partiledarna som gick på offensiven. Som försökte åstadkomma en rejäl skråma i Boris Johnsons teflonrustning. Som ville göra ett avtryck som kunde få väljarna att byta fot.
I stället blev det precis tvärtom.
Boris Johnson var den som visade överlägset mest energi. Corbyn var visserligen lugn och saklig men så tillbakadragen att han gjorde intrycket av att vara trött och uppgiven.
Han gjorde det han gjort nästan hela valrörelsen. Försökte låtsas som om brexit inte existerar och prata om andra hjärtefrågor. Som barnfattigdom, den konservativa regeringens nedmontering av det sociala skyddsnätet och skolorna.
Det är säkert frågor som många tycker är väldigt viktiga men alla vet att det här valet framförallt handlar om hur landet ska komma ut ur den förlamning som oenigheten om brexit skapat.
Då är det svårt att, som Corbyn försökt göra hela valrörelsen, låtsas att man är neutral. Labourledarens analys är att han skulle riskera att stöta bort väljare om han tog ställning för eller emot brexit. Men hur många lockar han genom att ducka för valets mest avgörande fråga?
Då var Boris Johnson oerhört mer effektiv i sitt ständiga upprepande av sin favoritslogan, ”Get brexit done”. Jag hann inte räkna men jag tror att han fick in den mer än tio gånger.
Inför folkomröstningen om brexit hade lämna-sidan en oerhört säljbar slogan i ”Take back control”. De hamrade in den och den gick hem hos en majoritet.
Nu har Boris Johnson lyckats ännu en gång. Till och med en del av dem som egentligen vill stanna kvar i EU är så trötta på den extremt segdragna striden om utträdet att de delar den känsla som frasen ”Låt oss få brexit avklarad” uttrycker.
Det är därför som de konservativa inför valet på torsdag fortfarande leder med tio procent i opinionsmätningarna över Labour.
Jeremy Corbyn gjorde ingen dålig debatt. Han framstod inte som den radikala vetvilling som många motståndare vill utmåla honom som. Men han överträffade inte sig själv som han hade behövt göra.
Boris Johnson å sin sida var inte briljant men han spelade ett försvarsspel värdigt ett italienskt fotbollslandslag. För honom gällde det ”bara” att undvika stora misstag. Vilket han lyckades med.
Enda gången som premiärministern verkade en aning skakad var när det kom en fråga från publiken som handlade om på vilket sätt politiker som ljuger borde straffas.
Den följdes av småskratt bland åhörarna eftersom alla vet att Boris Johnson ljuger utan att tveka. Men det verkar som väljarna är beredda att acceptera det ifall förlamningen om brexit kan brytas.
Förmodligen är det därför Johnson är i klar ledning trots att han inte talar klarspråk om hur lång tid det kommer att ta att förhandla fram ett nytt handelsavtal med EU eller när det gäller att Nordirland i praktiken ekonomiskt kommer att behandlas som att territoriet inte längre är en del av Storbritannien.
Enda trösten för de som vill stoppa brexit är att Theresa May i motsvarande situation för två år sedan hade ungefär samma ledning i opinionen som Johnson har i dag.
Men på valdagen fick hon ingen egen majoritet.