Kvinnorna mördas och hälften av oss bryr sig inte
En bild fladdrade förbi i mina sociala medier, det var ett foto på en kvinnas gravplats.
Budskapet: Glöm henne aldrig.
Jag blev sittande och stirrade på bilden länge. Den bröt av i ett flöde som i veckor fyllts av covidtest och krya på dig-önskningar. Nu stack den ut mellan vintriga sportlovsbilder och den ukrainska flaggan och betraktelser över det vidriga krig som pågår i Europa.
En vän som berättar om sin saknad. Som skriver om löftet att berätta om vännens klingande skratt för dottern som hon aldrig kommer att få se växa upp. För att en man som hon en gång älskade, valde att ta hennes liv.
Aftonbladet har givit ett löfte att räkna varenda kvinna som dödas av en man de har eller har haft en kärleksrelation med.
Sedan 1 januari 2000 fram till och med årsskiftet är siffran 325.
325 kvinnor som dödats.
325 familjer som har mist en syster, en dotter, en mormor, farmor eller mamma.
Kurvan är långt från covid-19:s smitt-toppar. En långsam minskning kan skönjas över tid och problemen som lyfts fram i rapport efter rapport är samma: Myndigheter som inte samverkar, polisutredningar som är undermåliga, varningstecken som inte tas på allvar.
Senast i socialstyrelsens dödsfallsutredning.
Så varför händer inte mer, trots politiska punktprogram och särskilda satsningar inom polisen? Covidkurvan lyckades vi ju bryta, varför inte dödligt våld i nära relation?
Ett svar är att det alltid finns något som överskuggar. Något som för stunden ses som mer akut. Gängkriminalitetens skjutvåld. En pandemi. Ett krig i Europa.
Men det finns även ett annat svar på frågan, ett svar som är obekvämt att ens skriva ut.
Att hälften av befolkningen inte verkar bry sig.
Det är ingen slump att inlägget från gravplatsen är skrivet av en kvinna. Det är inte pappor, söner eller manliga vänner som berättar om de mördade kvinnorna.
Det är inte heller män som varje fredag står på torg runt om i Sverige och demonstrerar för att stoppa mäns våld.
De allra flesta som skriver debattartiklar, argumenterar på sociala medier eller går in i politiken för att lyfta frågan är inte heller män.
Ni finns, men ni är tyvärr få. Har du läst hit och är man är du förmodligen en av dem.
Det är den internationella kvinnodagen i dag. En dag som instiftats för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen.
Och är det en sak jag hoppas, så är det att jag har fel.
Att mina sociala medier i dag är nerlusade av män som vill uppmärksamma frågan om mäns våld mot kvinnor och hur samhällets brister.
Att bröder, pojkvänner och pappor berättar om närståendes upplevelser om våld i nära relation, och hjälper till att bryta tystnadskulturen.
Att även män ställer sig på torget och protesterar mot det orimliga i att polisen inte samlar in relevant stödbevisning när kvinnor utsätts för våld i hemmet.
För tänk om mitt flöde fylldes av män som inte grattar kvinnorna på kvinnodagen, utan gjorde mäns våld till en mansfråga. Då kanske vi bryter den där kurvan till sist.