Klänningen förstördes framför mina ögon

Ibland inträffar följande:

Inbjudande reklam för ett plagg fladdrar i flödet och du drabbas av ett habegär som är plågsamt.

Du klickar på en länk och kommer vidare till ingenting, plagget finns inte att köpa.

Enter: Den orimliga känslan av att ha blivit bestulen på något man aldrig hade.

Hennes & Mauritz, ni skrev att den vida klänningen i viskos skulle finnas för mig, här finns bara ett felmeddelande. Jag känner mig kränkt och arg. Ni har visat mig den, någonstans i universum finns den, jag ska ha den.

Tyck inte att jag är löjlig om jag får be, det är inte jag som har fantiserat ihop klänningen och lockat mig in i en mörk värld av löjlig konsumtion och yta. Inget av detta är mitt fel.

Häromdagen hittade en vän till mig en oköpbar klänning.

Hon hittade den i andra delar av världen, men i både Irland och Kroatien var hennes storlek slutsåld. Globaliseringen fungerar väldigt dåligt, tänkte jag.

– Det står att den kommer snart, vad betyder det? sa hon och såg lite spånig ut.

Dagen efter dök klänningen upp, klickbar och allt. Och i den händelse internet skulle missförstå hennes uppmaning så la hon tre exemplar i sin korg och kunde sedan återgå till sitt vanliga liv.

Nu är klänningarna här och jag har glömt fråga om de satt bra och om hennes liv känns mer värdefullt.

Jag har själv nyligen haft en nära klänning-upplevelse.

I början av sommaren såg jag den vackra vita skjortklänningen på Instagram.

Om jag bara köper den klänningen så behöver jag aldrig mer ett sommarplagg. Jag ska älska den och vårda den och styla den. Jag ska aldrig mer be om något.

Men klänningen stod inte att hitta, slut överallt. Trodde jag, tills jag insåg att den låg på reasidan. Jag kunde inte tro min lycka, klänningen fanns inom räckhåll, och till ett reducerat pris.

Hela sommaren kände jag mig vacker och sval i mitt vita fynd.

Men plötsligt var den försvunnen.

Jag letade i garderober, mina egna och barnens, i tvättkorgar, i väskor och kassar. 

Veckorna gick.

Så en dag stack det ut något ur högen med lakan på tvättstugans källargolv. Min klänning!

Men bered er på sorglig twist i dramaturgin. Klänningen hade legat mot ett skabbigt rör och fått rostiga fläckar längst ner på fållen.

Mitt fina fynd!

Jag behandlar med medel från reklamen, utan framgång. Jag åker till affären och köper klorin, klänningen är ju ändå vit.

Jag häller tre klunkar över fläcken och låter det ligga. I ett dygn låter jag klorinet verka.

Och man behöver inte vara kemist för att gissa att det inte är hälsosamt för ett tyg som ska tvättas i trettio grader och strykas på ettans prick att frätas i en kemisk förening som är starkt dödande för alla vattenlevande organismer.

När jag lyfte upp plagget så pulveriserades det framför mina ögon.

Min tanke med den här texten var att konsumtionen och rostfläcken och det desperata försöket till räddning skulle appliceras på något större i samhället.

Men jag lämnar det till er.


How:

  • Visst är det provocerande och tröttsamt med människor som hatar och problematiserar Greta Thunberg och hennes gärning, men vad som skaver än mer …

dare you:

  • … är de som vill att Greta ska ”ta hand om sig”, att föräldrarna ”ska vara rädda om henne.” Hur många föräldrar till snart sjuttonåriga tjejer tror ni har något att säga till om? Greta Thunberg är något så unikt som en tonåring vars föräldrar alltid vet vad hon gör. Så spar era omsorger till andra ungdomar.