Det är en svensk jultradition att män slår och förnedrar kvinnor
Nu är det jul igen. Kalle Anka, risgrynsgröt och sönderslagna kvinnokroppar. Paketöppning, pepparkakor och kvinnor som bli våldtagna på köksgolvet när gästerna gått hem. Hon skriker inte, för barnen sover i rummet intill. Hon skriker, men han lyssnar inte. Han bara fortsätter våldta henne, fastän hon är gravid med deras barn. En annan man är jättetrevlig på julbordet med släkten, samtidigt som han går förbi henne emellanåt och viskar hot i hennes öra. Ger henne de där blickarna hela kvällen så hon vet vad som väntar. Ibland är han snäll, rolig, charmig – världens finaste make, pojkvän och pappa. Ibland gör han allt han kan för att hon ska känna sig så liten och värdelös som det bara går.
Det går inte att bli annat än illa berörd av berättelserna om hur årets julhelg varit runt om i landet. Berättelser som strömmat in till mig och till Izabelle Åman som gör ett fantastiskt arbete ideellt för nätverket Heja Livet. Vittnesmål om krossade förväntningar och krossade flickkroppar.
Pappors alkoholdrickande och barns tårar på huvudkudden dränker julen i sorger som mammor sedan torkar upp. Mammor med ärr, minnen och medberoenden. Mammor med näsblod som försöker amma genom ett blåslaget bröst. Unga kvinnor i relationer med killar som kontrollerar och kräver att allt blir på deras villkor. Tvingar dom ha våldsamt sex för han säger att han vill prova det han ser i porren. Flickvänner som inte vill bli strypta eller kallade för hora. Flickvänner som tippar på tå och sen skyller på sig själva när han exploderar för minsta lilla. Att leva i detta, med detta, är inget annat än ren terror. Och så många kvinnors vardag.
Många av oss njuter just nu av lediga dagar, men mäns våld mot kvinnor tar inte julledigt. Snarare tvärtom. Den farligaste platsen för kvinnor är i hemmet och julhelgerna är den farligaste tiden på året. Mycket av detta pågår i tystnad och därför undrar många vilka de män som beter sig så fruktansvärt är.
För att vinna argument i en rasistisk debatt vill vissa påstå att det bara är personer som inte är ”från Sverige” som har dålig kvinnosyn. Det stämmer inte. Mäns våld mot kvinnor är tvärtom en svensk jultradition. Män som förnedrar kvinnor återfinns i alla åldrar, länder, kulturer och samhällsklasser. Rika män, fattiga män, unga män, gamla män. Charmörerna och ensamvargarna. Män som bott här hela sitt liv och män som precis kommit hit. Det är våra pappor, söner, bröder, bästa vänner, bekanta, kollegor, lagkompisar. Det är inga andra.
Att det är just helt vanliga män gör att det sällan syns utifrån eller ens pratas om. För att hjälpa kvinnorna som blir utsatta måste vi inse detta. De är riktiga män för detta händer på riktigt. Stereotyper av förövaren osynliggör så många kvinnors situation och gör det svårare att bli trodd och att lämna. Problemet är alldeles för stort och svårt för att göra det enkelt för sig och måla upp bilden av ett monster som ingen känner igen. Det hjälper definitivt inte kvinnor i nöd – det skadar dem.
Dag som natt, året runt, kämpar våra hjältar inom vården och polisen för att fånga upp utsatta. Det är jag evigt tacksam för. De behöver få mycket mer resurser för att det här arbetet ska kunna prioriteras högre. Mäns våld mot kvinnor är en nationell kris. Vi dör. Och ni vet det. Ni ser det. Vi trakasseras, ofredas, förnedras, torteras, våldtas och mördas. Vi dör. Och ni vet det.
Om inte politiker och makthavare gör absolut allt dom kan för att förhindra detta är det ett svek. Vi måste göra mer för att förebygga, motverka och utreda mäns våld mot kvinnor. Jag vill att ni tillåter er att bli drabbade, förbannade, förtvivlade. Det är nödläge. Vi blir ihjälslagna! Vi blir psykiskt misshandlade och tillintetgjorda. Trakasserade och tafsade på sen barnsben. Utsatta av män som vi litar på, lever med och älskar. Den här terrorn är möjlig i ett ojämställt samhälle med skev maktfördelning. Dessa samhällsstrukturer har vi skapat, upprätthåller och accepterar. Inte längre, säger jag. Inte en dag till. Jag vill att politikerna berättar vad de tänker göra åt saken.
Vi dör. Och ni vet det.
Till dig som blir utsatt
Jag tror dig. Jag ser dig. Jag önskar dig en annan vardag. Vi frågar oss oftare varför hon inte lämnar än varför i helvete han slår. Ansvaret läggs ofta på den som blir utsatt trots att hela skulden ligger på den som utsätter. Oavsett om du stannar eller lämnar så är det inte ditt fel. Det finns hjälp att få och jag hoppas och tror att du orkar ta den för du förtjänar att må bra. Du är inte ensam.
Hit kan du ringa om du behöver hjälp
Polisen: 112 eller 11414
Kvinnofridslinjen: 020 50 50 50
BRIS: 116 111
Självmordslinjen: 90 101