Det är inte politiskt korrekt att gilla Sverige
Jag firade påsk i det skånska snöslasket, men på annat håll syntes friden: familjer som poserade i slalombacken, barn på väg till Blåkulla och äggjaktslycka i trädgårdens rimfrost.
Mitt eget påskväder åt jag upp med insikten att en svensk tiger om sina krämpor. Genom antennerna och satelliterna kändes Sverige ändå som ett paradis.
Sedan återuppstod jag och tänkte: får jag tycka så?
Klart jag får, men få skulle backa upp mig. I land efter land varnar politiker för Sverige. I Norge är ”det svenska tillståndet” ett välkänt begrepp. Det uppkom på 1990-talet när bosniska flyktingar sökte sig till vårt grannland.
Om Norge släppte in bosnierna skulle det bli som här. Att de norska bosnierna i genomsnitt kom att prestera bättre än norrmännen talas det i dag tyst om.
Fremskrittspartiets tidigare justitieminister Sylvi Listhaug älskar fortfarande att prata om ”det svenska tillståndet”, inte minst efter flyktingsituationen 2015. Nyligen fick hon avgå efter att ha anklagat Arbeiderpartiet för att bry sig mer om terroristers rättigheter än nationens säkerhet. Jag antar att hennes supportrar ändå bedyrar att hon har rätt i sak.
Inger Støjberg, Danmarks immigrationsminister, kör samma retorik: Danmark ska ”för allt i världen inte bli som Sverige” har hon sagt till Dagens Nyheter.
Ja-sidan i britternas brexitomröstning framhöll Sverige som ett skräckexempel. USA:s president Donald Trump har gjort likadant.
Inför valet i Ungern står Svedala åter i rampljuset: premiärminister Viktor Orbán beskriver Sverige som en mardröm.
Sedan ett par år tillbaka arbetar Utrikesdepartementet för att stävja smutskastningen: svenska ambassadörer har fått i uppdrag att aktivt nyansera Sverigebilden utomlands.
Som om det spelar roll.
Jag tänker på valåret och Alliansen: ingenting duger. Jag tänker på Miljöpartiet som sitter i regeringen, men som låter som ett oppositionsparti. Jag tänker på hur ihärdigt finansminister Magdalena Anderson (S) brukade hävda att Sverige gick som tåget, men hur hon nu målar upp samma svarta bild som alla andra.
Sverigedemokraterna säger ironiskt nog sällan ett gott ord om vårt land. Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ har heller aldrig vitmålat samhället.
Valåret i klarspråk: Sverige går sönder.
Detta narrativ måste så klart drivas av en opposition, men i år drivs det av alla.
Finns det någon som tycker om Sverige? Klart det gör, men det är inte längre politiskt korrekt att säga så. Sverige är en dystopi och den som motsätter sig kommer således att förlora.
Slalomfamiljerna, påskkärringarna och äggjaktslyckan räknas inte. Allt är snöslask.
En svensk tiger förvisso fortfarande, men inte om sina krämpor utan om allt som är bra.
Alternativa flashar
Journalistik är så klart synonymt med att granska makten och avslöja missförhållanden. Men det är också att visa fler sidor än bara en. Twitterkontot @altflashar – Alternativa flashar – drivs av forskaren och vetenskapsskribenten Emma Frans och delar en rad nyheter som faktiskt får en att tro på mänskligheten.