Janne Andersson kan aldrig skylla på Putin eller förra regeringen

”Jag fattar att man kan bli syrak på oss journalister och experter som aldrig själva vill erkänna vilken makt även vi har”.

Är det bara jag som kan förstå Janne Andersson?

Jag såg inte matchen, men jag har sett intervjurabaldret. Flera gånger. 

Äntligen händer det, tänkte jag efter första tittningen och fortfarande efter femte. Äntligen en ansvarig som visar sig vara människa.   

Janne Andersson har på goda grunder kritiserats efter en längre tids kackigt svenskt spel. Och så vinner Sverige med 5 – 0 mot Azerbajdzjan och förbundskaptenen vaggar bort till tv-studion i tron om att kvällen ska få en skön avslutning. De har varit fan så gnälliga ett tag, men nu kommer ros och ryggdunk!

I stället blev det frågor om varför Jesper Karlsson bara fick spela åtta minuter. Det kanske var en berättigad undran, men Sverige vann trots allt och jag kan förstå om Janne Andersson tappade det. 

 

Fatta vilket ansvar den mannen har. 

Allt går åt helvete i Sverige: ekonomin, gängskjutningarna, matpriserna, elräkningarna, räntorna, Nato-ansökan. Folk är rädda för både framtiden och varandra. Det är Janne Anderssons och landslagets uppgift att ge nationen lite glädje, stolthet, nåt att hoppas på och samlas kring. 

Hur många orkar med den pressen?

Till skillnad från andra makthavare kan Janne Andersson aldrig skylla på Putin, den förra regeringen, PK-eliten, ICA-handlarna, Chang Frick, ”omvärlden” – allt är hans och hans spelares fel. 

Jag fattar också om Bojan Djordjic har känselspröt som råttfärgade majoritets-Sverige aldrig behöver ha, men jag lider med Janne Andersson som i direktsändning inser att han sagt nåt som han inte menar. Han står där och vet att nu är det kört, nu vankas rammelbuljong to the end. 

Bubbelibubb, kunde Tage Erlander säga när han var trött på journalisternas frågor. 

 

Erlander var statsminister i 23 år. Under den perioden såg han hur journalistkåren professionaliserades, från att vara underdåniga rapportörer till att bli celebra ifrågasättande grävare och kommentatorer. 

Gott så, men jag fattar att man kan bli syrak på oss journalister som aldrig själva vill erkänna vilken makt även vi har. 

Det händer att jag önskar att en politiker eller myndighetsperson ska stå på sig mer i en intervjusituation. De slingrar sig gärna och vill inte alltid svara rakt på frågor, men rätt ofta säger de faktiskt nåt ärligt och begripligt, men det duger ändå inte. Reportern biter sig fast, vill att figuren på den andra sidan ska göra bort sig. 

 

Jag begriper att folk är rädda för journalister. Vi är skitläskiga. Och snarstuckna. Ett mothugg och vi ylar att demokratin är hotad. 

Janne Andersson vill inte riktigt be om ursäkt. ”Även jag har känslor och blir förbannad”, säger han. 

Bubbelibubb! Äntligen nån som inte skrapar med foten, som försvarar rätten att få tappa ansiktet och vara människa också när en tv-kamera rullar.