Gagnar det demokratin att strunta i principen likhet inför lagen?

 Jag vet inte om Abu Raad är galen. Än mindre vet jag om han är skyldig till brott, även om just den saken förefaller ytterst osannolik.

Jag vet inte ens om han verkligen gjort sig skyldig till de knäppa uttalanden som Gefle Dagblad och så kallade terroristexperter på Försvarshögskolan pådyvlat honom.

  Muslimer skulle vara förbjudna att bli vänner med icke-muslimer? Den muslim som sjunger ”nu tändas tusen juleljus” hamnar i helvetet och straffet för manlig homosexualitet skall vara döden?

  Det senare är förstås fullt möjligt. Religiösa prelater kläcker ibland ur sig dylikt. Också judendomens och kristendomens heligaste skrifter påbjuder som bekant dödsstraff för homosexualitet.

  Vad jag faktiskt tror mig veta om imamen Abu Raad i Gävle är alltså inte så mycket. Han har bott i Sverige i 23 år utan att begå brott, men Säpo misstänker honom för en brottslighet tillräckligt allvarlig för utvisning ur riket.

Samma misstankar hyser Säpo mot Abu Raads son och ytterligare fyra män.

De har därför fängslats i avvaktan på utvisning. De har alltså inte dömts. Den förskönande omskrivningen lyder ”tagits i förvar”.

  Om dessa fängslade män verkligen hade begått brott hade det inte varit något juridiskt problem. Jag antar att den brottslighet som ligger närmast  till hands i deras fall vore någon form av uppvigling till terrorism.

Deras eventuellt galna åsikter är ju inte brottsliga.

  Vid grundade brottsmisstankar hade dessa män ställts inför rätta som alla andra brottsmisstänkta, muslimer eller ej. Domstolen hade fått pröva åklagarens bevisning och försvarsadvokatens invändningar.

  Men genom undantagsbestämmelser i  Utlänningslagen har Säpo rätt att hålla sig med hemliga misstankar och hemliga bevis mot just utlänningar.

  Denna ordning strider mot flera av rättssamhällets och de mänskliga rättigheternas grundpelare.

  För det första är principen om allas likhet inför lagen satt ur spel. ”Hemliga bevis” (i sig en paradox eller självmotsägelse) kan bara användas mot utländska medborgare.

Det är därför det numera är så förtvivlat svårt för utländska muslimer att bli svenska medborgare. Säpo kan nämligen stoppa deras ansökan – med hänvisning till hemliga bevis. Abu Raad har levt lagligt i Sverige under 23 år men Säpo har avstyrt alla hans försök att bli medborgare.

  För det andra strider denna undantagslagstiftning mot den i samtliga demokratier accepterade mänskliga rättigheten till en öppen och rättvis rättegång för den som är misstänkt för brott.

  Men tricket med hemliga bevis är inget nytt svenskt påfund. Detta särskilda undantag för utlänningar infördes redan på 1970-talet. Då var det palestinier som drabbades av Säpos nit, eller andra utlänningar som kunde misstänkas för att sympatisera med den palestinska saken.

Säpo använde till och med denna lag för att telefonavlyssna den tidningsredaktion där jag arbetade 1973, eftersom jag praktiskt nog för Säpo var fransk medborgare. Annars hade en sådan avlyssningsoperation varit juridiskt omöjlig.

  På 1980-talet var det inte längre palestinier som gällde. Det hade regeringen Palmes utrikespolitik satt stopp för. Säpo bytte då till kurder. Och idag är det alltså muslimer i allmänhet som är måltavlor för denna antidemokratiska undantagslagstiftning. Kort sagt byter Säpo jaktbyte i takt med växlande politiska konjunkturer. 

  Och eftersom Säpo anpassar sig till skiftande opinion slinker man undan från kritik. Just idag tycker vår justitieminister Morgan Johansson och hans drabant Mikael Damberg att Säpos trixande med hemlig bevisning mot muslimer är en god och rättssäker ordning.

Eftersom det vore fel att ”misstro våra myndigheter” (Damberg).

  Systemet är svårt att kritisera eftersom de misstänktas advokater är belagda med munkavle, om de alls får se någon hemlig bevisning mot sina klienter.

Vilket vi inte får veta något om.

Mediernas, de fjärde statsmaktens, uppgift är att garantera demokratin genom att kontrollera de andra statsmakterna, riksdagen, regering och myndigheter och rättsväsendet.

Men den funktionen sätts i det här fallet ur spel med hemligstämpeln. Det är omöjligt att kritisera innehållet i hemliga bevis.

  Som tung lök på laxen ligger nutidens gissel, det växande hatet i samhället och den uppiskade islamofobin.

Den som kritiserar detta uppenbart antidemokratiska undantag i vår rättsordning måste stålsätta sig inför den sverigedemokratiska kloakflod i mejlen som obönhörligen blir följden.

Man kan nog missmodigt frukta att det obehaget håller tillbaka eljest liberala opinionsbildare.

Jag har exempelvis mycket svårt att tro att ledarskribenterna på Expressen och DN hyser minsta sympati för hemlig bevisning mot vissa utvalda minoriteter. Det är bara det att det inte syns i spalterna.

  Det hela kokar ner till en enkel slutsats och en avhörande fråga:

  De muslimer som ”döms” av Säpo med hänvisning till påstådda men hemliga bevis är oskyldiga till brott. Obehagliga, osympatiska och politiskt galna är de måhända. Men oskyldiga till brott. Annars hade de ju självklart dömts i domstol.

  Och därmed den avgörande frågan. Gagnar det vår demokrati, eller ens ”kriget mot terrorismen”, att strunta i principen om likhet inför lagen och den mänskliga rättigheten till en öppen och rättvis rättegång?

  Den som  tycker det lär få svårt att motivera sin åsikt i ordnade former.


För övrigt anser jag att…

…vår nya utrikesminister Ann Lindes utspel om att Sverige måste förbättra sina handelsförbindelser med Israel var sällsynt illa tajmat. Nämligen samtidigt med premiärminister Netanyahos vallöfte att införliva större delen av den ockuperade västra Jordanstranden med Israel.

…Mikael Persbrandts spelreklam och den tatuerade Trivagomannens ständiga förekomst i den kommersiella televisionen är vansinnesframkallande. Jag kan drabbas av mycket oväntade impulser när de dyker upp i rutan. Men är det bara jag?