Barcelona utan turister är en utopi – samtidigt går miljoner hungriga

Den senaste tiden har invånarna påmints om hur Barcelona skulle kunna se ut utan massturismen.

Barcelona är en utopi den här våren. Efter ett långt utegångsförbud – spanska barn fick inte lämna hemmet en enda gång på två månader – har det successiva öppnandet av landet visat upp en helt ny stad. I de gamla hamnkvarteren, normalt sett proppfulla av strandåtervändare och förfriskade brittiska svensexe-sällskap, har en gammal känsla av bygemenskap infunnit sig. Promenadstråket La Rambla sträcker ut sig under gröna trädkronor med bara några få flanörer i sikte. Allt är plötsligt lugnt, lummigt och rofyllt.

Folksamlingar finns bara på några enskilda ställen. Just där La Rambla börjar bildas varje morgon också en kö på ett par hundra meter till ett välgörenhetsinitiativ som upprättats mitt i centrum. Hit går hundratals hungriga spanjorer och hämtar ut mat varje dag.

I många länder runtom i Europa börjar arbetslöshetssiffror skvallra om den extremt tuffa tid vi har framför oss. I Spanien är verkligheten redan här. Under landets lockdown ökade besöken till matbankerna med fyrtio procent. I början av juni, när restriktionerna började lätta, hade minst 1,5 miljoner spanjorer fått hjälp av Röda Korset, Cáritas eller något av de andra bistånds- och välgörenhetsinitiativen. Nästan 70 procent av de som besökt matbanker eller soppkök de senaste veckorna uppger att det är första gången de ber om hjälp.

Hungriga människor i Barcelona köar för att få mat.

Det här är det nya Spanien, eller kanske det nygamla, mitt i en sanitär och ekonomisk kris samtidigt. Såren från den djupa finanskrisen 2008 hade just börjat läka, Spanien hade fått ner sin arbetslöshet till någorlunda acceptabla nivåer men fattigdomen som följde på 2010-talet har blivit kvar. När FN:s sändebud Philip Alston besökte landet i början av det här året slog han, med föga diplomatiskt lingo, fast att andelen fattiga människor och familjer är ”skandalöst hög”. Alston la, ännu mindre diplomatiskt, skulden på den nyliberala politik som förts de senaste åren.

I slutet av mars hade nästan en miljon människor förlorat jobbet. I slutet av maj fick den socialistiske premiärministern Pedro Sánchez igenom basinkomst. Ett statligt ekonomiskt bidrag ska garantera fattiga spanjorer en månadsinkomst på 460 euro. Det är knappt hälften av den spanska medianinkomsten på 1 050 euro, ungefär 11 000 kronor, per månad. Den svenska medianlönen är, som en jämförelse, nästan tre gånger högre.

Svenskarna har mycket speciella band till Spanien. Det är landet vi besöker mest utanför Norden och år efter år toppar just Barcelona listan över svenska resenärers favoritresemål. Men av någon anledning har många svårt att ta in den ekonomiska misär som många spanjorer lider av och som placerar Spanien i höjd med många utvecklingsländer. Jag vet från mina år som heltidsboende här att massor med svenskar kan nämna varenda resort längs solkusten och varannan mittback i La Liga, men saknar kunskap om hur många spanjorer som lever under existensminimum.

Under coronakrisen, som slagit hårdare här än nästan några andra länder, har Spanien sjunkit ner i ett djupt ekonomiskt hål. I juli öppnar man för turism igen, i förhoppningen att i alla fall några av de vanligtvis 80 miljoner människor som besöker landet varje år ska komma tillbaka.

Spanien behöver besökare, Barcelonas ekonomi går under utan dem, men den enorma anstormningen av weekend-besökare det senaste decenniet har skapat stort katalanskt missnöje med massturismen. De senaste veckorna har lokalbefolkningen påmints om hur det skulle kunna se ut. Det är förrädiskt och paradoxalt. Den rofyllda promenaden längs den halvtomma ramblan är bilden av ett land i akut ekonomisk kris. Det uteblivna larmet av kommers och turism är ljudet av miljoner hungriga spanjorer.