För ett år sedan startade vi om
Då var covideländet äntligen över
För 365 dagar sedan släpptes vi ut.
Ut ur coronafängelset.
Restriktionerna slopades. Den 9:e februari 2022 startade livet om.
Beskedet på webbplatsen krisinformation.se innehåller inga glädjeyttringar. På torr prosa meddelades följande:
”Den höga vaccinationstäckningen i kombination med att omikronvarianten orsakar färre fall av allvarlig sjukdom har minskat belastningen på sjukvården. Därför har Folkhälsomyndigheten beslutat att ta bort de flesta åtgärder mot covid-19 från och med onsdagen den 9 februari.”
Efter nära två år i fängsligt förvar i hemmet släpptes vi äntligen ut. Det var en hemsk tid på alla sätt och vis och det enda som höll oss hemma så länge var att alternativet kunde vara ännu värre. Ond bråd död.
Omkring 18 000 personer har avlidit i Sverige till följd av covid-19. I hela världen handlar det hittills om drygt 6,8 miljoner människor.
I Sverige minskade medellivslängden bland män med ett halvår efter det första coronaåret, 2020. Det gick ner för kvinnor också, men inte lika mycket.
Det fanns alltså tunga skäl till att starkt rekommendera människor att hålla sig hemma. Viruset var svårt att förstå sig på. Vissa som drabbades dog, andra fick milda symptom. Bäst att ta det säkra före det osäkra.
Men det var mördande tråkigt. Om vi inte förstått det förut så begrep vi det till fullo då - människan är ett flockdjur. Vi behöver varandra. Så blir livet lättare och jobbet/skolan/praktiskt taget all sysselsättning man kan hitta på roligare och bättre.
Efter två år var jag, och alla andra, dödströtta på att jobba vid köksbordet och ringa till en stressad chef som var tvungen att prata med alla i telefon. Zoom-mötena var en pina men bättre än ingenting. Jag vill inte veta vilka frukostkoppar folk har.
Att inte ens kunna gå på café utan sitta och dricka medhavt te i en termos på en parkbänk var inte förnedrande. Men det var kallt och trist.
På något sätt var det synd om alla. De som inte kunde stanna hemma på grund av jobbets beskaffenhet, de som måste stanna hemma för att arbetsgivaren tyckte det var lämpligt, förarna som superstressade körde ut mat till den snabbt ökande kundstocken som beställde mat på nätet, restaurangidkare utan kunder och butiksägare som tvingades ta ner skylten och sätta upp brunt papper i skyltfönstret.
Det är så mycket man inte vill vara med om igen. Att stå i kö utanför Ica:n som bara fick ta emot 20 kunder i taget. Att titta snett på folk utan munskydd, att flytta sig om folk kom för nära på bussen. Och mycket, mycket ner.
I dag är det alltså precis ett år sedan restriktionerna försvann. Åter till krisinformation.se:s torra prosa:
”Exempel på restriktioner som tas bort 9 februari
- Deltagartaken för allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, mässor och privata sammankomster. Detta kräver dock beslut av regeringen.
- Den tillfälliga lagen om smittskyddsåtgärder på serveringsställen. Den innefattar bland annat deltagarbegränsningar, krav på avstånd mellan sällskap, vaccinationsbevis samt att serveringsställen ska stänga klockan 23.”
Jag ryser när jag läser det. Men lite härligt är det att ha glömt bort alla detaljer i hur hemskt det var. Jag vill aldrig vara med om det igen. Den bestående lärdomen, förutom att medmänniskor är fantastiska är att hålla avstånd och tvätta händerna.
Den 1 april förra året upphörde covid-19 att vara en allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom i Sverige. Regeringen upphävde den klassificeringen.
Men pandemin är inte över än. I går tog Spanien bort kravet på munskydd i kollektivtrafiken.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.