Ambassadören i Kina var brottsligt naiv men det är inte kriminellt

Kinaambassadören Anna Lindstedt och advokat Conny Cedermark på rättegångens sista dag.

Det skulle inte förvåna mig om Anna Lindstedt frias av Stockholms tingsrätt.

Sveriges förra ambassadör må vara brottsligt naiv men det betyder inte att hon är kriminell. Hennes advokat Conny Cedermark gjorde en lysande slutplädering i sal 37 på torsdagseftermiddagen: tyvärr var den väldigt abstrakt och berörde delvis knepiga rättsliga principer medan solig sommar lockade utanför fönstren.

Summan var i alla fall att åtal inte ens borde ha väckts. Anna Lindstedt hade all rätt i världen att som ambassadör i Peking inleda ett slags samarbete med affärsmannen Kevin Liu och dennes direktör John Meewella när de lovade att dra i exklusiva tåtar i den bysantinska kinesiska maktstrukturen och få loss den kidnappade och fängslade svenske medborgaren Gui Minhai.

De var så hyggliga att de också skulle ordna arbete åt Gui Minhais dotter Angela, som i åratal stridit för sin fars frigivning.

Den skäggige advokaten hade behagligt sätt och exakt språk. Han hade under förhandlingarna visat svaghet för uttryck som "nota bene" och att använda korrekta ändelser där hela världen slarvar – ett forum, flera fora – sådana saker.

Anna Lindstedt nickade.

Tidigare på dagen skrattade hon avvärjande när den likaledes skäggige åklagaren Henrik Olin sa att hon var stukad efter att ha blivit hemkallad i förtid från Peking. Hon hade misslyckats som ambassadör. Den påstådde magnaten Kevin Liu och hans påstådde direktör Meewella var hennes sista chans att revanschera sig innan hon tvingades hem under nesliga former.

Anna Lindstedt skrattade avvärjande, tyst men tydligt, sårat mer än ilsket.

Så är det i en svensk domstol. Stillsamt och ofta vänligt, hur dramatiska händelser som än avhandlas.

Inga höjda röster. Inga anklagande fingrar. Åklagare Olin noterade att försvaret inte har kallat John Meewella som vittne.

Även jag har undrat över det. Denne direktör i kinesisk tjänst, bosatt i Finland, skulle ju kunna berätta varför han var så generös och bjöd Angela Gui på hotell och flyg – denna dotter till en kinesisk oppositionell, denna fattiga student, denna för honom okända kvinna. Varför lockade han henne med arbete och pengar? På vems uppdrag begärde han att Angela Gui ska sluta bråka i tidningarna om sin pappa?

Advokat Cedermark slog ut med händerna, en för svenska domstolar yvig gest, han ville markera att åklagarens påpekande var absurt. Inte ska åklagaren lägga sig i försvarets vittnen! Det är åklagaren som ska bevisa att någon begått brott! Försvaret behöver inte bevisa någonting!

Allt detta sades i de stumt utslagna armarna.

Rådmannen Anna Flodin bad att få slippa dylika demonstrationer.

Tysta armar och ett tyst skratt var det närmaste dramatik vi kom i sal 37. En uniformerad vakt med mustasch och lakoniska ögon vaktade dörren. Den tysta luftkonditioneringen gjorde luften en smula kylig.

Och ändå var det en thriller vi hade upplevt. Den franska TV-serien "Falsk identitet" i verkligheten. Kinesiska underrättelsetjänsten som i åratal haft ambassadör Lindstedt under bevakning och värdering. Svaga punkter? Hennes gråt när hon ringde Angela Gui. Instabilitet. Locka henne till ett möte ... påstådda affärsmän ... kanske kan vi ordna Gui Minhais frigivning ... men då måste dottern Angela sluta väsnas...

Eller så var det bara ett möte som gick snett när Meewella pressade den förtvivlade och skyddslösa Angela Gui. Det var advokatens version, spetsad med en inte särskilt subtil antydan om att Angela Gui är obalanserad och överdriver saker.

– En trofast ambassadör som utan avsikt orsakat ingenting. Hon ska frikännas, avslutade advokat Cedermark sin plädering.

Rättegången var slut. Ute väntade solen. Åklagaren önskade glad midsommar.

Dom faller tionde juli. Bara en sak är säker. Anna Lindstedt har ingen lysande fortsättning på UD framför sig.