De är tvungna att lära sig hur ett tantliv ska levas
Det är ett bekymmer, tycker jag, att när något händer i livet så händer det för första gången. När man fyller tio år så har man aldrig varit tio år förut, man vet ingenting om att vara tio år.
När jag var i yngre tonåren fantiserade jag om ett liv som pensionär. Tänk så okomplicerat livet skulle vara då. Smörgåsar, kaffe, lugn och ro, stillsamt. Mina jämnåriga drömde om fester och resor och det vilda. Jag halkade också omkring på dansgolv och levde ut, men sedan, jag skulle äta ballerinakex och ha blekrosa begonior i fönstret. Det var min målbild.
Och när jag betraktade mina förebilder, väldigt små tanter i små kappor och små väskor ta små steg över små torg på väg till sin lilla tvåa som säkert var för dyr men knäckebröd är också middag, då tänkte jag aldrig någonsin att de var rädda. Deras kroppsstorlek och böjning av ryggen till trots så kändes de så trygga. Så slipade på livet. Lifehacks och ryggråg nedärvt i hundra generationer stöpta i en liten dam som var söt.
Min tonåriga blick på dessa varelser var att de föddes så. Färdiga tanter som luktar läggningsvätska och Fenjaltvål.
Det var någon gång när jag hade klivit i min vuxenkostym som jag insåg att det var första gången för dem också. Det var första gången de var tanter. De fyllde åttio och åttiofem och nittio och varje ålder var första gången. De var inte förprogrammerade att veta hur ett tantliv ska levas, de var tvungna att lära sig, kanske den hårda vägen till och med. Insikten gav mig ingen tröst och ingen styrka.
Ännu värre blev det när jag för en tid sedan började applicera det här sättet att tänka, på allt.
Det är första gången jag är fyrtiotre år. Det är första gången jag har varit tillsammans med någon i tjugo år. Jag har ju levt med Joachim i tjugo år, så jag är van vid själva relationen, men det är första gången jag är på den här platsen i livet, och varje morgon, varje ny situation är min första.
Det är detta jag försöker förklara för mina döttrar när de recenserar mitt föräldraskap i realtid, ansikte mot djärvt ansikte. Det här är första gången jag har en nittonåring, jag vet inte hur man gör.
Och vad värre är: jag flyttade hemifrån året jag fyllde sexton, så jag vet inte ens hur det är att själv vara i övre tonåren och bo hemma. Jag tvingas hela tiden låtsas att jag vet hur man är mamma till snart vuxna barn.
Det brukar heta när någon har fått en bebis och ska lämna sjukhuset ”får vi verkligen åka hem med den här?” Men att vi är instängda i hus med personer som ska ta körkort, skaffa bostad, gå på arbetsintervju, göra värnplikten. Som hör och ser allt, ifrågasätter din person och allt däri. Vem rustade oss för det?
Ingen.
Det är första gången.
På trottoaren utanför passerar en liten, liten tant långsamt, långsamt. Ingen hör det, men inuti henne mullrar ett knäckebrödsvrål.
Jag vet inte hur man är 87.