Tagen av harmonin vid Iraks slagfält

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-01

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mer än två hundra personer dör i en bilbombsattack i Sadr City utanför Bagdad och eftersom jag befinner mig i Irak får jag genast oroliga telefonsamtal. Men utanför mitt hotellfönster vaknar Suleymania stillsamt till liv under en klarblå himmel.

Jag åker ut till staden Dukan för att se det som skulle kunna vara ett turistparadis. Luften är frisk och sval, en vintersol lyser upp de sandfärgade husen och de tallbeströdda kullarna. Snöklädda berg reser sig vid horisonten. Fåraherdar vallar sina flockar på fälten. Längs vägarna köar hundratals bilister för att köpa bensin.

I timmar kan människor få sitta och vänta. En del kommer natten innan, parkerar bilen längs vägkanten och promenerar sedan hem för att vara först i kön på morgonen. Bensinen de får tag på är dyr och utblandad. Importerad från Iran är den nästintill farlig.

Snart sitter jag och tittar ut över Dukansjön. Ett avkopplande lugn ligger som ett värmande täcke över landskapet. Fredagsböneutropen ekar över sjön. Några affärsmän promenerar längs med vattnet, en grupp fiskare väntar på att få napp, en man hoppar halvnaken ner och badar i sjön.

Känslan av att befinna mig på en osannolikt harmonisk plats medan ett blodigt krig pågår alldeles i närheten är mitt starkaste intryck från Irak. Saddam Husseins domare kommer till Suleymania för att koppla av och jag möter endast tre civilklädda amerikanska soldater. Kurderna har ett eget säkerhetsråd och egna soldater. Men trots att de skyddar sig från oroligheterna i södra Irak, lever de i skuggan av de massakrer som Saddam beordrade på sin tid.

På andra sidan sjön syns tydligt en bombkrater. Bakom det gapande hålet urskiljer jag en bys ruiner. Tusentals kurdiska byar förstördes under Anfal-kampanjen 1987–88. Bombade, brända och förstörda liknar byarna spökstäder i dag.

Jag besöker en sådan plats några dagar senare. Hela bergssluttningen täcks av utspridda stenar och klippblock som en gång hållit ihop ett hus, en skola, en moské. I dag har en del fa

miljer flyttat tillbaka till ruinerna och försökt börja om från början igen. Jag följer en gammal man upp till ett mausoleum för kända kurdiska krigare. Marken täcks av enkla gravar utan några speciella markeringar. Historien känns obehagligt nära.

Det gör den också i det före detta fängelset Amnna Sooraka där hundratals kurder torterades. De nu dörrlösa cellerna gapar stort av den smärta som väggarna sett och känt. Alla jag träffar minns Saddams utrotningskampanj personligen eller har familjemedlemmar som var med. Kurdernas hämnd är att de har gått vidare och lever nu i Iraks enda säkra och stabila region.

Geografiskt sett pågår kriget bara någon timme härifrån men i Suleymania byggs hus och restauranger. Fler och fler kurder flyttar hem från Europa och öppnar upp affärer. Den enda skottlossningen jag hör är peshmergasoldater (kurdiska befrielsearmén) som övar sig; det enda liket jag påträffar är en död duva inne i det ödelagda fängelset.

Jag köper presenter på basarerna, tittar på konst och pratar om kurdisk kulturhistoria. I ett museum som en dag ska öppnas för allmänheten studerar jag 6 000 år gamla köpekontrakt inristade i sten. Bakom glaset i dammiga montrar står modergudinnor och vittnar om en annan tid.

Suleymania är ett lugnt öga mitt i ett stormigt Mellanöstern. Jag undrar hur snabbt kurderna kommer att rida ut även denna storm.

Elin Lindqvist

Följ ämnen i artikeln