Mejla

Johanna Frändén

Vårt behov av snabb belöning är dåligt för klimatet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Leonardo DiCaprio som Dr Randall Mindy och Jennifer Lawrence som Kate Dibiasky i en scen från omtalade filmen ”Don't Look Up”.
Leonardo DiCaprio som Dr Randall Mindy och Jennifer Lawrence som Kate Dibiasky i en scen från omtalade filmen ”Don't Look Up”.

KOLUMNISTER

Du har förmodligen också sett ”Don’t look up”, blockbuster-filmen om människans fullkomliga förnekelse inför hotet om utrotning. Att du gjort det beror mest på att den finns på Netflix, 2020-talets enskilt största källa till distraktion, prokrastinering, bröd och skådespel.

Men okej, det är en rätt bra film, med ett budskap som är svårt att skaka av sig. Vi vet att vi är på väg mot avgrunden – filmens komet är en övertydlig metafor för klimatförändringarna i vår verklighet – och ändå gör vi inte alls tillräckligt för att stoppa utvecklingen. Inte ens täta rapporter om glaciärer som smälter, fossila utsläpp som fortsätter öka och flygbolag som flyger tiotusentals tomma flighter runt om i världen för att ”behålla sina slottider”, gör att vi som samhälle vaknar och säger stopp. Det är som att det finns något inbyggt i människan som inte vill acceptera att allt håller på att gå långsiktigt åt helvete med planeten.
Och det finns det, vad det verkar.

 

Sébastien Bohler, doktor i neurovetenskap och specialist inom molekylär neurobiologi, har skrivit boken ”Den mänskliga buggen – Varför vår hjärna pushar oss att förstöra planeten och vad vi kan göra åt det” (min översättning). Han hävdar att det är striatum, hjärnans njutnings- och belöningsorgan, som är boven i dramat. Striatums funktion är att ge oss snabb belöning och ta oss från dag till dag, snarare än planera inför framtiden. Den mänskliga hjärnan har trots allt inte uppdaterats nämnvärt på ungefär 40 000 år och är fortfarande mest anpassad för att säkerställa näringsintag och överlevnad de närmaste timmarna.

”Domedagsglaciären ”Thwaites” och omslaget till Sébastien Bohlers bok ”Le bug humain”.

Men många klarar ju av att frivilligt pensionsspara eller påbörja långa utbildningar där lönen för mödan kommer först om flera år? Faktum är att vi är många som är mer eller mindre lamslagna över klimatförändringarna och inte har några problem att se in i en dystopisk framtid där all bekvämlighet vi tar för given just nu är mer eller mindre satt ur spel.

 

Ja, säger Bohler, för vi har också ett intellekt som tack och lov konkurrerar med den kortsiktigare belöningsstrukturen. Men det är inte intellektet som räknar hem vårt dopamin. Och i tider av historiskt oöverträffad snuttifiering har striatum trumf på hand. För i dagens politiska sammanhang belönar väljare politiska ledare som själva drivs av kortsiktighet och snabba, känslomässiga utspel, snarare än långsiktigt nödvändiga. I filmen ”Don’t look up” representeras det här av Meryl Streeps lätt megalomaniska president med ett uppmärksamhetsspann på några sekunder.

– Dagens korta mandatperioder gynnar politiker som tänker kortsiktigt och är beroende av snabb belöning. Faktum är att ju mer makt och ansvar en individ får, desto mer växer striatum och hen blir allt mer beroende av förhöjda doser av dopamin. De som har mycket makt i dag har inte en hjärna anpassad efter att sprida ut belöningen på längre sikt. De är för impulsiva, menar Sébastien Bohler i en intervju med franska ID.

 

Hjärnans dragkamp mellan viljan att göra det rätta och behovet att belöna sig själv går förstås att översätta också till den stora och relativt klimatupplysta massan. De som går ut med återvinningen dag efter dag, lydigt betalar trängselskatt och förfasas över skogsbränder i Kalifornien. Och som sen ändå unnar sig en vintersemester i Thailand, trots att det äter upp hela årets koldioxidbudget i ett nafs.
Att det här inkonsekventa beteendet kan ha en neurobiologisk förklaring är kanske inga goda nyheter. Men det är i alla fall en liten pusselbit i den komplexa upplevelsen av vad det är att vara en människa som blickar ner i avgrunden och ändå inte grips av panik.

Av: 

Johanna Frändén

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Klimathotet

Hjärnan