I riksdagen i dag ljög politikerna
I riksdagen i dag ägnade sig åtta politiker åt att antingen ljuga eller utelämna väsentliga delar av sanningen.
Denna uppvisning i ett trixande som sannolikt hade imponerat på en magiker som Joe Labero gick ut på att baxa den tillfälliga Cementalagen förbi votering.
Till saken hör att Lagrådet, den myndighet som granskar nya paragrafer innan de träder i kraft, har sågat produkten i ordalag som närmast för tankarna till gamla filmklassikern ”Motorsågsmassakern”.
Den kanske mest allvarliga kritiken handlar om att försöket att rädda kalkstensbrytningen på Gotland bryter mot bestämmelsen i grundlagen som stipulerar att lagar ska vara generella till sin karaktär och inte ta sikte på ett företag eller en person.
Rollerna i dagens show spelades av ledamöterna i miljö- och jordbruksutskottet, som inte direkt är en politikens Hall of fame.
Jag menar, vem har ens hört talas om sossen Isak From, vänsterpartisten Birger Lahti eller kristdemokraten Camilla Brodin?
Deras relativa anonymitet hindrade inte att de uppvisade den speciella form av kreativitet och fingerfärdighet som endast en politiker efter träning sedan ungdomsförbundets dagar besitter.
Ett knep för att ta sig runt grundlagens hinder var att helt enkelt låtsas som att lagråd och grundlag inte existerar och i stället babbla om att kinesiska muren syns från månen, att det har brutits sten på Gotland så länge det har bott människor där eller plötsligt dra upp samer och rennäring.
– Lagrådets kritik är inte helt utan poänger, dristade sig dock Sverigedemokraternas representant till att säga.
Ja, det är ju också ett sätt att beskriva juristernas ilskna muttrande om att lagstiftaren ”skadar tilltron till det svenska rättssystemet”.
Värst var det givetvis för representanterna för de två regeringspartierna.
Det är ju exempelvis inte alldeles självklart att ett parti med miljön som sin stora fråga ska låta ett företag ägna sig åt en verksamhet som allvarligt kan skada natur och grundvatten utan att den lagstadgade konsekvensanalysen är genomförd.
Miljöpartisten löste dilemmat genom att prata i tolv minuter utan att ens nämna Lagrådet.
Socialdemokraten var ännu festligare. Han hävdade på fullaste allvar att grundlagens krav på generalitet är uppfylld.
Eller hur. Det är bara en tillfällighet att lagens längd, tre månader, är anpassad efter Cementas behov. Det är bara en slump att reglerna har formulerats som så att de endast kommer att kunna tillämpas i detta ärende.
Fritt fram med andra ord för alla andra aktörer att ansöka om tillfälliga tillstånd att bryta kalksten!
Nej just det, det finns ju inga konkurrenter.
Efter två timmars debatt var showen, som inte saknade underhållande inslag, över. Talmannen slog klubban i bordet, dags för nya utskott och nya ämnen.
På åhörarläktaren denna glåmiga onsdag då pandemirestriktionerna upphör satt en journalist och tre figurer som såg ut att vara ditskickade av någon av de naturskyddsföreningar som kan komma att sätta käppar i hjulen för denna lag genom att släpa den till domstol för prövning.
Men först ska paragraferna voteras. Vilket skedde under eftermiddagen. Samtliga partier var för.
Jag hade säkerligen gjort som dessa politiker. Det prejudikat det innebär att beslut i domstol kan köras över med ny lag hör inte hemma i en demokrati, men konsekvenserna för samhället kan bli stora om brist på cement uppstår.
En stillastående byggsektor, andra branscher som drabbas i förlängningen, skenande arbetslöshet.
Men varför inte vara ärliga nog att säga att situationen är så allvarlig att vi denna gång tvingas strunta i grundlagen?
Väljarna är faktiskt inte idioter.