Debatten om S nya ledare är på gränsen till absurd
Vad spelar det egentligen för roll vad Sveriges nästa statsminister har mellan benen?
Det är augusti månad 2021 och Stefan Löfven har just skänkt det svenska kommentariatet en sen sommarpresent. Gängkriminalitet, coronarestriktioner och eskalerande global uppvärmning i all ära, men vad passar bättre än att dra igång hösten med en redig genuspolitisk holmgång?
Debatten om Socialdemokraternas ordförandeval kantrade snabbt över till det rent absurdistiska. I en blandning av semantisk förvirring och spelad dumhet positionerade sig de förväntade: Men vi har väl slagit fast att kön inte spelar någon roll?
Hallå. Det finns en väsentlig skillnad i åsikten att kön inte borde spela någon roll i politiken och att kön har spelat roll i så gott som varje socialdemokratisk partiledarutnämning i historien. För att ta ett exempel. Moderaterna är ett annat.
Men en kvinna företräder väl inte alla kvinnors intressen?
Nej. Och ingen i svensk idédebatt från runskriften fram till nu har påstått det. Däremot delar alla nu levande och döda svenska kvinnor vissa erfarenheter. En av dem är att inte ha varit Sveriges statsminister.
Och eftersom den svenska arbetarrörelsen ägnat sig åt hundratrettio år av identitetspolitik där nästan uteslutande män har bedömts besitta de önskade ledaregenskaperna, kan det förstås finnas en poäng i att bryta den kedjan i världens mest jämställda land.
Det betyder förstås inte att det automatiskt blir lyckat, eller att väljarkåren är redo. När Mona Sahlin till sist valdes som första kvinnliga S-ordförande 2007 blev hon, precis som Anna Kinberg Batra för Moderaterna några år senare, en parentes. De båda fick lämna under uppmärksammade former och ersattes av män. Puh, så hade vi testat det. Basta.
Det är lätt att få svindel när man tänker på historiens alla kvinnor med anlag för politik och ledarskap, som hänvisats till hemmet. Problemet med könsbetingade glastak är dubbelriktat: Dels förlorar man en gigantisk talangreserv när halva befolkningen återkommande väljs bort. Dels reproduceras idén om att kvinnor inte kan leda ett land till nästa generation.
Finlands före detta president Tarja Halonen berättade i sitt sommarprat för några år sedan om hur många brev från entusiastiska flickor hon fick ta emot när hon tillträdde sitt ämbete och om en pojke som skrev och oroligt undrade om det inte längre gick att bli president om man är man.
Så fungerar representation. Förebilder har effekt vare sig vi tror på det eller inte.
De flesta organisationer med demokratiambitioner försöker att rekrytera brett och mångsidigt.
För några år sedan sökte Aftonbladet med ljus och lykta efter en ung kvinnlig kolumnist med högeråsikter. Det handlade förstås aldrig om att publicera rena tjejgrejer – även om det för all del fanns fog för den förhoppningen – utan om att Alice Teodorescu hade attribut som övriga pennor saknade.
Den här typen av urval sker hela tiden. Jag har själv svårt att bli upprörd när jag inbjuds i olika forum att diskutera sportjournalistik ur ett kvinnligt perspektiv. Så vidareförmedlas erfarenheter. Så blir fler röster hörda.
Det finns förstås något lätt ironiskt i att finansminister Magdalena Andersson är favorit att ta över som statsminister. En rätt fyrkantig räknenisse vars enda försök att doppa tårna i identitetspolitikens djupa vatten slutade med magplask. En kvinnlig vänsterpolitiker som sällan talar om kvinnofrågor. En politiker vars kön så att säga inte märks.
Om Sveriges nästa statsminister blir en kvinna kommer arbetarrörelsen förstås slå på den stora feministtrumman. Men att det tagit hundra år från att kvinnor fick rösträtt till att de fick representation på rikets högsta beslutande ämbete är förstås mer genant än något annat.