Rörande med en kränkt man som sparar bajs
Jag kan inte sluta tänka på kvinnan som fick hundbajs i ansiktet.
Kan och kan, jag verkar inte vilja.
Det började med att kvinnan, Wiebke Hüster, skrev en recension av Marco Goeckes uppsättning av ”In the dutch mountians” vid baletten i Hannover.
Om upplevelsen skrev Wiebke Hüster i Frankfurter Allgemeine bland annat ”som att sitta bakom glas i värmen med utsikt över en vinterstrand, som i en evig pensionsålder” och ”Du kommer omväxlande att bli galen och dödas av tristess medan du tittar”.
Det där med att sitta i värmen i en evig pensionsålder tycker jag i och för sig låter ganska mysigt.
Död av tristess är måhända lite mer svårsmält.
Nästa gång Hüster besöker baletten i Hannover går Goecke fram för att prata med sin, enligt honom, största kritiker men får inte det svar han önskar. Och det är då han tar sin tax bajs och trycker upp i ansiktet på Hüster. I de artiklar jag läst står det att bajset låg i en påse men jag utgår ifrån att den inte var knuten.
Jag dansade en sommar på en vacker kyrkogård med en trimmer i bräckliga tonårsarmar. Det var fritt och mysigt att umgås med människor som aldrig klagar, äta ostsmörgåsar under ett träd och läsa på gravstenar medan jag fantiserar om de som är fast i den eviga pensionsåldern.
Plötsligt flyger något över munnen. Trimmertråden har smattrat in i en färsk hundskit, så färsk faktiskt att den är serietidningsvarm, med gulligt ritad rök som stiger från en perfekt mjukglastopp.
Antar jag eftersom jag upptäckte den först när den täckte mitt ansikte i ett dramatiskt mönster av brunt stänk.
Hann jag stänga munnen, jag minns inte.
Hann Hüster stänga munnen, det får vi kanske aldrig veta.
Det är något rörande med en man som blir så kränkt att han sparar avföring och folk har blivit bajsmannen för mindre saker än så. Kultur som väcker starka känslor är förstås att föredra framför likgiltighet, men alla andra dagar promenerar balettchefer runt med sina taxar utan att någonting någonsin händer. Det som inträffade i Hannover var en perfekt skitstorm, en sällsynt kombination
av omständigheter såsom ilska, kränkt ego och givetvis: en tax, och det som hände kunde hända därför att balett är på riktigt.
I efterspelet som följer på bajsattacken vägrar Goecke att be om ursäkt med hänvisning till att Hüster ”har kastat skit på honom i många år.” Lite senare blev han dock av anställningstekniska skäl tvungen att be om ursäkt.
Men det hjälpte föga. Den sextonde februari meddelar Hannoveroperan att Goecke får sparken med omedelbar verkan.
På en vinterstrand någonstans i norra Tyskland sitter en bedrövad balettchef förutan balett. En glad tax far runt bland tång och kall våt sand.
Goecke lutar sig tillbaka och drabbas av Nordsjöns skoningslösa ilar genom rocken. Han begrundar sitt eftermäle, tänker på hur påsen med varmt bajs kändes i bröstfickan.
Han försöker blunda bort sin själsvånda, sedan glider han in i den eviga pensionsåldern.
Någonstans lägger en tax en hög som blir liggande.