Jag tänker på ruelse när jag tänker på döden

Gråtande människor vid en minnesplats efter skjutningen i skolan i Uvalde i USA.

Av olika anledningar, men mest en, så har jag börjat vara noggrann med hur jag säger hej då till människor jag älskar. För man vet inte. Och senare ska de bli orden man återvänder till gång på gång och plågar sig. Ruelse är ett besynnerligt ord, men ruelse är allt jag tänker på när jag tänker på döden. För den som har gått har bara att fortsätta vara död och vi andra blir kvar i ruelse över allt vi sa och allt vi inte sa. Jag var alltid så hård, kanske man gråtpratar i ånger med underarmen mot ögonen tills det blir stjärnhimmel, och nu är det försent att vara mjuk. 

Ett av mina starkaste lyssningsminnen är det där Helén Nilssons syster Christine berättar om de sista hårda orden hon sa innan lillasystern försvann ut genom dörren. Impulsen att trösta Christine, det är så de pratar med varandra, syskon i besvärliga åldrar. Sedan kommer vuxenlivet och en intim närhet tar vid, en union som inte minns hatet och den enorma irritationen. Och den blev Helén och Christine berövade. Den vuxna syskonförsoningen, belöningen för allt nötande. Kvar blir ruelsen. 

Vad sa föräldrarna till de senaste nitton döda barnen i Uvalde? Vilka är orden de blir tvungna leva med? Tänk om någon av dem skällde på sin nioåring innan bildörren gick igen. Lilla ryggtavlan med stora ryggsäcken som hoppar och far medan barnet skyndar sig, springer i slitna skor,  försvinner in i skolbyggnaden och kommer ut på en bår. 

Hoppas att han har det bra, mitt älskade barn, hoppas att han är trygg i sin klass, hoppas att de andra är snälla mot honom. Så tänker föräldern bakom ratten och vet då ingenting om att det borde sagts högt. Låtit honom förstå: utan honom inget liv. 

Allt ynkligt tjat om sådant som inte är viktigt men som utgör fyllningen i ett vanligt liv där alla barn kommer hem levande från skoldagen. Vad gör du med dina skor? Går ut och gnuggar dem mot asfalten? Du har haft dem i en vecka.
Vi kan inte hålla på, prata som om varje dag ska vara den sista. Det begriper du väl att jag älskar dig?

Jag sitter rufsig i bakhåret med kaffe svart som olja när mina barn i spridda utspring lämnar mig bakom sig på morgnarna. Jag ropar hej då högt och artikulerat mot all kalmaritisk logik och fonetik.

Hej då älskling! Ha en bra dag! Cykla försiktigt! Jag älskar dig!

Kanhända borde jag ändra ordningen på orden eftersom dörren väldigt ofta hinner slå igen innan jag älskar dig. När klockan är kvart i draghålet och man är på det fjortonde så har man inte råd att vänta ut en serenad i fyra akter. 

En moders dämpade yl, 

för hennes egen skull.