En dyster vecka för oss som ännu tror på rättssäkerheten
Det har varit ännu en mentalt ansträngande vecka för oss som är av den mossiga åsikten att brott måste bevisas.
En uppburen åklagare råkade avslöja att han inte förstår domstolarnas uppgift och ledande politiker förenades i krav som utmanar rättssäkerheten.
Eländet började med att Thomas Ahlstrand, åklagare mot internationell och organiserad brottslighet, i en debattartikel anklagade domstolarna för att ha blivit fega och inte längre vågar döma mördarna i de kriminella gängen.
I efterföljande intervjuer medgav Ahlstrand att han i och för sig inte hade annat underlag för sin allvarliga anklagelse än en känsla, men vidhöll att bevisribban har höjts och att arbetet för de stackars åklagarna inte sällan numera är närmast omöjligt.
Det är möjligt att han har rätt i att beviskraven har höjts. Men det är lika möjligt att det är alla de brottmålsadvokater som hävdar att ribban i själva verket har sänkts som är rätt ute. På detta område finns onekligen utrymme för forskning.
Ahlstrand hävdade även att domstolarna slutat söka sanningen. Det är ett häpnadsväckande okunnigt påstående för att komma från en åklagare.
Domstolarnas uppgift har aldrig varit att söka sanningen. Domstolarnas uppgift är att pröva om de bevis åklagaren lägger fram är tillräckliga för fällande dom. Om rimligt tvivel finns ska den åtalade frias.
Sanningen, hur nu den kan tänkas se ut, är ett ämne som är bättre lämpat för filosofer och anonyma kommentarfältssnillen än för tingsrätter.
En förvirrad debattartikel av en enskild åklagare är dock inte hela världen. Värre är då självaste riksåklagaren kommer sättandes med en portfölj fylld av önskemål om reformer som genomförda skulle underlätta arbetet för Ahlstrand.
Riksåklagare Petra Lundh är i och för sig en mycket kompetent jurist och flera av de förslag hon i måndags kom med till terapisamtalen som sju riksdagspartier av åtta håller om gängmorden är vettiga och kan troligen få effekt.
Hon underströk bland annat att skyddet för vittnen måste stärkas för att bryta tystnadskulturen. Och myndigheterna behöver bli bättre på att ta tillbaka de pengar som brotten genererar. Att bli av med lyxbilen är inte sällan mer kännbart för en gangster än något år på kåken.
Dessvärre anslöt riksåklagaren till de alltmer högljudda politiska kraven på att tillåta anonyma vittnen.
Vittnen är ofta en mycket viktig del av bevisningen i brottmål. Om anonymitet blir tillåtet, hur ska då domstolen avgöra trovärdigheten?
Vem vet, det kan ju finnas en konflikt mellan vittnet och den tilltalade. Har han eller hon lånat ut pengar till den som står in för rätta och inte fått tillbaka dem? Eller blivit blåst i en bilaffär? Finns det skäl att misstänka hämnd som motiv till vittnesmålet?
Med ett vittne utan namn eller ansikte blir det svårt för försvarsadvokaten att ställa de kontrollfrågor som kan vara av avgörande betydelse.
Dessutom vet Lundh någonting som politikerna inte har begripit eller låtsats inte begripa, nämligen att anonyma vittnen har ett högst begränsat bevisvärde.
Europadomstolen har slagit fast att den typen av vittnen i och för sig kan användas, men att de aldrig kan tillåtas få en avgörande betydelse för utgången av ett mål.
Svenska domstolar kommer att ha en skeptisk inställning till sådan bevisning. Även i framtiden krävs robusta åtal med olika slags indicier för att åstadkomma fällande dom.
Vi talar med andra ord om en reform som å ena sidan utarmar rättssäkerheten och som å andra sidan inte får särskild stor effekt. Onekligen en dyster kombination.
Men sådant bryr sig de politiker som behöver visa handlingskraft och som gång efter gång efter gång avslöjar en överdriven tilltro till vad straffrätten kan åstadkomma inte om.
Stora delar av oppositionen, med Moderaterna i spetsen, har tjatat om anonyma vittnen i flera år. Och inrikesminister Mikael Damberg säger att ”inga förslag är omöjliga”. Vilket är socialdemokratiska och betyder att utredning snart är tillsatt.
Utvecklingen är mycket dyster.