Halva den svenska befolkningen får aldrig synas
Jag var hos Folktandvården häromdagen, eftersom jag råkat bita sönder en tand på
en cocktailtomat. Det är sånt som kan hända om man är 56 år och uppvuxen i ett
hem utan tandborstar.
Mitt emot mig i väntrummet satt en kvinna med rullator och bläddrade i en av
tidningarna som låg där. En medelålders man i ett vinterfodrat blåställ tittade ut i
ingenting, han såg ut att vara i djupa tankar. I soffgruppen satt också en mamma med
en mobil och ett barn.
Ovanför dem hängde Folktandvårdens reklam för sig själv. På det ena fotot log en
blondlockig pojke med hipsterdojan Converse på fötterna. På det andra foto log en
ung kvinna med så kallad invandrarbakgrund och de friskaste tänder man kan tänka
sig.
På det tredje fotot skrattade ett glatt pensionärspar. Mannen hade bakåtslickat hår,
en avslappnad sommarkavaj och en skjorta lite skönt uppknäppt i halsen. Hans fru
bar vita byxor och en chick blus med kofta. De ångade av fri företagaranda, och kom
från en helt annan värld än dem som satt i soffan mitt emot mig och väntade på
tandläkarborren.
Jag säger inte att borgarklassen alltid föredrar en privat tandklinik framför
Folktandvården. Jag säger bara att arbetarklassen aldrig får ta plats i reklamen. Eller
nånstans.
På kvällen gick jag på bio (Heretic, värdelös, akta er för den). Jag vet inte hur många
reklamsnuttar som föregick filmen, men det var en kavalkad av medelklassmiljöer
eller medelklassmänniskor. Alla utom ett par var yngre, och det par som var äldre såg
ut som en charmig Louis Armstrong med fru. I samtliga reklamsnuttar fanns det
minst en person med invandrarbakgrund.
Man kan himla med ögonen åt denna något skeva bild av Sverige, men man kan
också roa sig över att människor med ett vinterfodrat blåställ aldrig får vara med.
Säg nu inte att pärlbandet av tv-serier som utspelar sig bland kriminella är moderna
arbetarklassepos. Jag efterfrågar att helt vanliga människor – de strävsamma, hårt
kroppsarbetande skattebetalarna av diverse hudfärger och kulturella hemvister – ska
få ta plats. Det vill säga halva svenska befolkningen.
Efter Berlinmurens fall förklarades arbetarklassen död. Trettio år senare vet vi att det
inte går att vinna ett val utan att man har med sig arbetarna. Frågan är bara om de
ska rösta rött eller blått.
Och ändå får de aldrig synas.
De senaste valen i USA och Europa ger vid handen att arbetarklassen röstar på det
parti eller den presidentkandidat som åtminstone låtsas se dem.
Man kan använda hur många korrekta begrepp som helst för att beskriva Sverige,
men det offentliga bildspråket bjuder på en fald utan mång. Enfald, om man så vill.